Steg för steg har lärarnas professionella frihet beskurits. Det har inte skett av illvilja. Men arbetsgivaren måste nu inse att kravet på mer bunden arbetstid sänker yrkets status.
Alla vet hur stor betydelse läraren har. En elev som älskat franska kan plötsligt efter ett lärarbyte tappa all motivation. Samtidigt kan någon som är erfaren och pedagogiskt skicklig inom matematik få även elever som tycker ämnet är svårt att göra stora framsteg.
Så ser skolvardagen ut. Det går inte alltid att förklara varför vissa lyckas och andra misslyckas. Men det finns två faktorer som dramatiskt ökar sannolikheten för framgång. Den första är att läraren bryr sig om eleverna. Den andra är att hon tycker det är spännande och viktigt att undervisa i sitt fält.
Kort sagt: Resultatet är beroende av engagemang och av en vilja att göra mer än vad som formellt krävs.
I den pågående avtalsrörelsen vill Sveriges Kommuner och landsting ändra lärarnas arbetstid. I stället för att den anställde själv får bestämma hur 10 av 45 timmar ska användas, och då har möjlighet att arbeta hemma, vill SKL ha 40-timmarsvecka.
I praktiken behöver det inte göra så stor skillnad. En klok skolledning vet att lektioner måste förberedas för att bli bra. Den vet också att elever som lämnat in uppgifter både behöver och förväntar sig feedback.
En klok skolledning ger sina lärare ett mått av frihet. Inte för att den är slapp eller ekonomiskt oansvarig, utan för att den vet att duktiga medarbetare gör en ännu bättre arbetsinsats om de har möjlighet att själva styra sitt arbete.
På många håll skulle det inte spela någon roll om det stod 40 timmar eller 35+10 timmar i avtalet. Ändå är det oroande att SKL kräver mer arbetsplatsförlagd arbetstid.
För det första skulle en och annan skolledning kunna missbruka de möjligheter som ett avtal med mer bunden tid ger. Fler lektioner eller fler konferenser och möten tränger undan det som är viktigare, alltså tid för planering och förberedelser av lektioner.
För det andra ger striden om arbetstiden en konstig bild av arbetsgivarens syn på yrket. Är lärare så opålitliga att de missbrukar en rätt att tio timmar i veckan förbereda det arbete som de ska utföra i skolan? Eller är uppgiften att undervisa barn och ungdomar så okvalificerad att det nästan inte behövs några förberedelser?
Sanningen är att engagerade och skickliga lärare lägger ned mycket mer än tio timmar i veckan på att gå igenom uppgifter som elever gjort och på att förbereda kommande dagars arbete i skolan. Merarbetet utöver avtalets 35+10 timmar utförs obetalt. Inte för arbetsgivarens skull men för elevernas. Lärarna gör det för att de har yrkesstolthet för att de vill göra ett gott jobb.
Alla har inte detta engagemang. Men de som saknar det blir inte bra lärare bara för att de hålls kvar i skolan ytterligare några timmar i veckan. Så huvudfrågan är inte om det finns något som ytterligare bunden tid i skolan kan användas till utan hur yrkets status skulle påverkas. Ökar en beskuren professionell frihet engagemanget bland dem som lägger ned långt mer än 45 timmar i veckan på arbetet? Gör det yrket mer attraktivt?
Knappast. Lön är viktigt för ett yrkes status. Men minst lika stor betydelse har den professionella friheten, att de som väljer yrket tilltros förmåga och vilja att använda sin tid på bästa sätt. En arbetsgivare som inte inser det kommer till sist bara att ha osjälvständiga och oengagerade medarbetare kvar.