Vänsterpartiet hade en bra dag i går med två nyheter som fick en vinkel som passade partiet perfekt. Båda handlade om välfärd och om vikten av att det i skolorna finns tillräckligt många vuxna.

Den ena nyheten presenterades i Svenska Dagbladet under rubriken ”Rödgröna vill satsa på fritids”. Den var lite vilseledande, för när man läste texten framgick att de tre partierna ännu inte förhandlat klart.

Det som presenterades var i stället Vänsterpartiets uppfattning att grupperna på fritidshemmen ska ha minst 2 pedagoger och max 20 barn. Av artikeln framgick också att Vänsterpartiets skolpolitiska talesperson Rossana Dinamarca uppskattar kostnaden för reformen till 7,5 miljarder kronor.

Den andra nyheten var att Mona Sahlin i Ekots partiledarintervju öppnat för en lagstiftning som slår fast hur hög lärartätheten ska vara. Vänsterpartiet omnämndes inte i det sammanhanget. Men utgångspunkten var det krav på förbud mot vinst i friskolor som inte minst Vänsterpartiet drivit hårt.

Frågan är besvärlig för Sahlin eftersom det även i hennes eget parti finns starkt stöd för detta krav. Att barnen ska gå före profiten kan tyckas vara en självklar princip. Men ett vinstförbud är inte ett så litet ingrepp som det ser ut. Utan möjligheter att ta ut vinst blir möjligheterna att bygga upp privata företag starkt begränsade.

För Vänsterpartiet och Socialdemokraternas vänsterflygel är det själva poängen. De misstror privata friskolor och skulle gärna se dem tyna bort. Den socialdemokratiska partiledningen däremot är kluven. Friskolorna är i dag en del av många svenskars vardag. Att väcka oro bland en massa lärare, elever och föräldrar vore politiskt riskabelt.

Ännu besvärligare skulle det bli för Socialdemokraterna ifall principen om vinstförbud tillämpades inom vårdsektorn. Effekten skulle inte bli bättre vård utan att det lades en hämsko på försöken att effektivisera verksamheten och få ut mer välfärd för skattepengarna.

Så den socialdemokratiska partiledningen förde in kongressombunden på ett annat spår. Skrivningen som antogs innebar att hårdare kvalitetskrav skulle ställas.

När Mona Sahlin fick frågor om privata friskoleföretags vinster i Ekointervjun var det därför viktigt för henne att understryka allvaret. Hon talade om ”stenhårda kvalitetskrav”. På följdfrågan om man borde lagstifta om lärartäthet slog hon fast: ”Ja, det är fullt rimligt.”

Sahlins grundhållning är värd respekt. Vinstförbud skapar fler problem än det löser. De som oroar sig över att friskolor ska bry sig mer om vinsten än om ele-vernas bästa bör därför i stället titta på kvaliteten. De som driver skolor har tagit på sig ett ansvar som staten har både rätt och skyldighet att bevaka att skolorna inte sviker.

Men vad är det som ska bevakas och regleras? Att alla skolor har lika många lärare per 100 elever? Eller att eleverna som går i skolan lär sig något och behandlas väl? Politiker som satsar på statlig detaljreglering låter kraftfulla. Men i praktiken är sambandet mellan lärartäthet och kvalitet svagt.

Om man som Vänsterpartiet detaljstyr personaltäthet och barngruppernas storlek på fritidshemmen ökar man dessutom trycket på besparingar inom annan kommunal verksamhet. I vissa kommuner kan det vara en helt orimlig prioritering.

Nog finns det föräldrar som oroar sig över att barngrupperna är stora och att det finns få vuxna på fritids. Men 7,5 miljarder kronor är ingen liten satsning. Lyckas Vänsterpartiet göra detta till en av valets stora välfärdsfrågor, så vinner de kanske själva några röster extra. Men inte stärker de det rödgröna regeringsalternativet.