Alliansen betyder mer för väljarna än de nya moderaterna. Talet om att bli det statsbärande partiet är för internt. Taktiken skymmer värderingarna.
Politik är en förtroendebransch. Det konstaterade Fredrik Reinfeldt redan när han tillträdde som partiledare 2003. Vid stämman i Västerås under det gångna veckoslutet använde han samma uttryck på nytt.
Hur en politiker uppfattar och beskriver politikens natur kan säga en hel del om politikern själv. Om Reinfeldts ”politik är en förtroendebransch” kan man till exempel säga att det är kyligare och mer distanserat än Olof Palmes ”politik är att vilja”.
Reinfeldts språk leder tankarna till pr, opinionsmätningar och populärpsykologins positiva tänkande. En framgångsrik försäljare måste tycka om det han säljer. Genom att tala om Sverige som ”föregångslandet” ska Moderaterna få väljarna att känna både stolthet och en vilja att tillsammans göra Sverige ännu bättre.
Detta är inte ord som talar till väljarnas känsla för rätt och fel. Det är ett internt språk som mer än något annat spelar på partikamraternas förhoppningar om att vinna kommande val.
Styrkan i Fredrik Reinfeldts ledarskap ligger inte i retoriken utan i den konsekvens han visat i sina handlingar. Vägen från tillträdet som moderatledare till valsegern 2006 skulle kunna sammanfattas i två ord: arbetslinjen och alliansen.
Partistämman i Västerås bekräftade att dessa ord alltjämt är ledstjärnorna. Debatterna visade att det finns en utbredd frustration inom Moderaterna över att partiledningen inte vill ändra lagen om anställningsskydd. Men varken den kraftmätningen eller beslutet om mer kärnkraft lär ändra väljarnas bild av de nya moderaterna.
I sak har de interna kritikerna goda argument, både mot las och för kärnkraft. Vad Reinfeldt själv innerst inne tycker i dessa frågor är svårt för utomstående att bedöma. Men i rollen som statsminister är han ändå trovärdig. Han har gjort sina prioriteringar och ingenting tyder på att han skulle ändra dem.
I sitt avslutningstal på söndagen erinrade Reinfeldt om att det var alliansens födelsedag, fem år sedan de fyra partiledarnas möte hemma hos Maud Olofsson i Högfors.
Den borgerliga alliansen är inte längre nyhetsstoff. Men vänsteralliansen är det, och kontrasten mellan de två blocken kommer att prägla den kommande valrörelsen. Medan de sakpolitiska skillnaderna mellan de fyra borgerliga partierna är små finns stora skillnader inte bara mellan Socialdemokraterna och deras två allierade utan i minst lika hög grad mellan Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Ändå var Fredrik Reinfeldts tal om att Moderaterna ska bli det statsbärande partiet dubbelt misslyckat. För det första var det ogeneröst och okänsligt i förhållande till kollegerna i regeringen. För det andra tydde det inte på någon större lyhördhet
i förhållande till väljarna.
Dagens väljare vill stå fria i förhållande till partierna. Nog vill de ha regeringsdugliga alternativ. Men ett statsbärande parti av det slag som Socialdemokraterna var mellan 1932 och 1976? Nej, det är en dröm för partigängare, inte för vanliga väljare.
Ytterst finns nog ändå ett betydande förtroendekapital. Inte för det nya ”statsbärande partiet” men för alliansen och för det som Reinfeldt hittills uträttat som statsminister. Det kan fortfarande komma att visa sig att regeringen stimulerat ekonomin för lite. Men ingen kan med trovärdighet påstå att regeringens krishantering har varit feg eller oansvarig.