För drygt ett år sedan kom Högsta domstolen med en dom som enligt det ansvariga justitierådet Martin Borgeke avsåg få till stånd ”en radikal omläggning av domstolspraxis i mål som avser olaglig hantering av narkotika”. Gårdagens nyhet på Ekot visar att omläggningen, som i praktiken innebär sänkta straff, börjat få effekt.
HD kräver nu att domstolarna inte bara utgår från narkotikasort och mängd, utan följer de redan befintliga bestämmelserna och gör en ”sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet”. Man kräver att domarna gör kvalificerade bedömningar i stället för att som tidigare närmast uteslutande gå på de av lagstiftaren osanktionerade tabeller som kopplar straff direkt till mängd narkotika.
Det innebär att man till exempel tar större hänsyn till huruvida den åtalade är ung, tidigare ostraffad, eller långt ner på drogkartellernas näringskedja. Framförallt innebär det att man gör en större åtskillnad mellan eget bruk, och försäljning.
Detta har nu inte bara mötts av jubel. Polisen har länge kunnat hyfsa statistiken genom att jaga och lagföra missbrukare i stället för att koncentrera resurserna på den organiserade brottsligheten. Synen på nolltolerans är också djupt rotad i kåren. I en artikel i Norrländska socialdemokraten i våras anklagade Aron Backman, chef för narkotikaroteln i Norrbotten, HD:s nya praxis för att innebära en smyglegalisering (8/2). Han befarade längre och dyrare utredningar, och beklagade att det nu kommer att handla om att ”bevisa omständigheterna kring ett fall istället för mängden narkotika”.
Men så är det i en rättsstat. Eller så borde det åtminstone vara. I andra mål är det självklart att väga in olika omständigheter i påföljdsbedömningen. Om lagboken fungerade som en kokbok, där det bara var att slå upp brott och straff, hade vi kunnat stänga juristutbildningarna.
I stället har vi ett system som bygger på att alla medborgare har rätt till en individuell prövning, som tar hänsyn till kontext och uppsåt. Här har missbrukarna ofta hamnat på undantag. Narkotikabrott har åtminstone hittills också varit den enda brottstyp där hela straffskalan regelmässigt utnyttjats av domstolarna. Det kan vara värt att fråga sig vad det beror på.
I grunden finns en begriplig ilska över de tragedier som narkotikan för med sig. Ingen vill se sina barn knarka. För samhället medför narkotikan både sociala kostnader och följdbrottslighet. Det finns således gott fog för att utdöma hårda straff gentemot narkotikahandelns profitörer.
Men nolltoleransen har också ett pris. Dödligheten bland missbrukare är avsevärt högre i Sverige än i länder med en mindre repressiv politik. Det tunga missbruket ligger, totalt sett, på ett europeiskt genomsnitt. Till skillnad från beroende av alkohol, betraktas narkotikamissbruk som en angelägenhet för rättsväsendet, istället för vården eller de sociala myndigheterna. Trots att allt tyder på att fängelset är en ogynnsam miljö för den som vill bli kvitt sitt beroende.
I Sverige bestraffar vi vad som med fog kan betraktas som en sjukdom – och vi straffar hårt. En ”normal” grov misshandel leder vanligtvis till ungefär ett års fängelse. I tidningen Fokus intervjuades förra året en man som hade köpt 50 gram av preparatet MDPV på internet. Han fick sju år.
Om samma man hade åkt fast i dag hade påföljden blivit en annan. Men fortfarande är straffskalan för många narkotikabrott drakonisk. Det är svårt att se att en liknande tillämpning hade varit möjligt om det hade handlat om en röststark grupp i samhället. Precis som i fallet med sprututbyte och Subutexprogram har motståndet mot en mera nyanserad straffmätning mer grundat sig på moralism och ideologi, än på beprövad empiri.
En diskussion av den övergripande narkotikapolitiken är nu nödvändig. Riksdagen måste ta vid där HD slutade och fundera över hur olika brottstyper ställs mot varandra.
Fram till dess kan vi konstatera att Högsta domstolen har gjort rättssamhället en tjänst genom att förmänskliga praxis i narkotikamål. Det var inte en dag för tidigt.
DN 30/7 2012