Om det vore val i dag och kvinnorna inte haft rösträtt skulle regeringen sitta kvar. Den slutsatsen går att dra av några av den senaste tidens opinionsundersökningar. Nu är det emellertid inte val i dag. Och kvinnor har rösträtt. Men varför ser det ut som det gör? Handlar det om politiskt innehåll? Eller kanske mer om identitet?

Moderaterna dras med bilden av ett gubbigt parti. Och sett till statistiken är det en hyfsat rättvis bild av partiets väljare. Genom åren har partiet attraherat uppemot tio procentenheter fler av de manliga väljarna, enligt SCB. Det kan jämföras med Socialdemokraterna som år efter år dragit till sig ungefär lika stor andel från båda könen, med en liten övervikt för kvinnor.

Men medan mönstret för socialdemokratins del ligger fast, börjar det nu röra på sig hos Moderaterna. I den senaste mätningen svarade 27 procent av kvinnorna och 32,5 procent av männen att de skulle rösta på Moderaterna om det var val i dag. Fler män än kvinnor, förvisso, men könsklyftan har minskat till nära hälften på tio år.

Det finns säkert fler förklaringar till förändringen. En är tveklöst omstöpningen av partiet. En annan Fredrik Reinfeldt själv. Han talar om kvinnor, han besöker kvinnor och han dricker kaffe med kvinnor. Den politiska striden inför valet 2006 fördes på Socialdemokraternas planhalva. Vid sitt tal i Vaxholm lovade han att matcha varje socialdemokratiskt utspel inom välfärdssektorn. I dag är verkligheten delvis en annan.

Så när Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann mötte Socialdemokraternas Nalin Pekgul i söndagens ”Agenda” var det inte två parter som tävlade om att bjuda över varandra.
Nalin Pekgul poänterade värdet av en fungerande offentlig sektor för att kvinnor ska få ihop sina liv. Per Schlingmann å sin sida lyfte fram den minskade skatten på arbete som gjort att lågavlönade kvinnor får behålla rätt mycket mer av sina intjänade pengar. Det argumentet hade inte haft samma bärkraft före skattesänkningarna. Då rådde något slags konsensus om att en stor offentlig sektor var lika med en kvinnovänlig politik.

Politik är en strid om verklighetsbeskrivningen. Vid valet 2010 har Moderaterna till skillnad från förra året en form av egen verklighet att falla tillbaka på. Svenskarna är präglade av Socialdemokraternas långa maktinnehav och välfärdsstatens utveckling. Vi har lärt oss att applådera höjda bostadsbidrag, höjt barnbidrag, höjd a-kassa, längre föräldraförsäkring och ”gratis” sjukvård, för att nu nämna några av de löften som brukar regna över väljarna ju närmare valdagen kommer. Det är någonting vi som väljare ”får” av politikerna, nästan som en gåva.

Vi har också lärt oss att mindre barngrupper inom barnomsorg och skola per definition är av godo, och det oavsett utgångsläge. Det ”kvalitetsmått” som genomgående används i debatten är antalet barn per anställd. Och av den verklighetsbilden följer att verksamheten för att bli bättre måste bli dyrare.

Alliansregeringen har visat att det inte finns någon automatik mellan skatteuttag och kvalitet inom offentlig sektor. Självständighet för kvinnor är inte att ersätta ett beroende av en man med ett beroende av staten. Det är på den planhalvan den politiska striden om kvinnors röster borde stå.

DN 16/2 2010