Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

En lärling i Vita huset

Foto: AFP

DN 21/1 2017. Donald Trump har svurits in som USA:s 45:e president. Hans budskap inger snarare fruktan än förtröstan.

Alla måste inte hitta bevingade ord, som en Kennedy eller Roosevelt. Men vad nyblivna presidenter brukar använda sitt installationstal till är att appellera till enighet. Nationens sår ska läkas efter genomgångna kriser, eller varför inte en uppslitande valrörelse.

När det blev Donald Trumps tur på fredagen gjorde han möjligen ett försök, men det lät mer som ännu ett polariserande valtal än en maning till gemensamma ansträngningar. En stor del upptogs av ett angrepp på de gamla politikerna som har sugit ut amerikanerna och stängt deras fabriker. Den mörka bilden av USA som ett förött land återkom, ett land där knappt något fungerar. Men nu är det slut på det. För här ska det bli andra bullar.

Hans temperament gör att han aldrig kan avstå från att hämnas oförrätter och kritik på elakast möjliga sätt.

Trumps supportrar fick kanske rysningar av välbehag. Hans motståndare och stora delar av världen torde känna förstämning och fruktan.

Framgången i valet i november hade söndring som förutsättning. Han fyllde sin kampanj med invektiv, skryt och lögner. Han är en naturlig mobbare som njuter av konfrontation. Hans temperament gör att han aldrig kan avstå från att hämnas oförrätter och kritik på elakast möjliga sätt.

Ett annat bekymmersamt personlighetsdrag hos Trump är bristen på konsekvens. I intervjuer tycks tankarna fladdra omkring, han säger emot sig själv, blandar ihop, svarar på annat än frågan gällde. Den politik han tänker föra beskrivs sällan närmare än i termer av jättebra och briljant.

Men amerikanerna utsåg honom till president, trots och tydligen tack vare motsägelserna. Miljoner väljare föll för hans svingar mot etablissemanget. De ville ha förändring till varje pris och såg hans oanständigheter som ett välkommet uppbrott. Risken är stor för att de blir besvikna på vad Trump klarar att leverera jämfört med löftet att ”göra Amerika stort igen”.

Utgångsläget är knepigt. Trumps förtroendesiffror är de lägsta i mannaminne för en tillträdande president. Bluff, lyder naturligtvis hans kommentar.

Ministrar och andra topprådgivare ger ett splittrat intryck. Där finns konservativa republikaner, företagsledare, militärer och en obskyr samling rena stollar. De intar oförenliga ståndpunkter, och åtskilliga har i kongressförhören helt tagit avstånd från olika trumpismer.

Bra att de säger vad de tycker, ropar presidenten, men det ger ingen vink om vad som gäller. Kanske blir det tummen upp för den linje han för dagen gillar bäst. Kanske blir resultatet förvirring och kaos, där olika viljor drar åt diametralt olika håll.

På hemmaplan kommer allt att bli fantastiskt, lovar Trump. Att utse den felande ledamoten i Högsta domstolen går förmodligen raskt. Annars är perspektiven dimmiga.

Trumps ekonomiska löften har fått börsen att ta ett glädjeskutt, men också OECD och IMF att brista ut i höjda tillväxtprognoser. Optimismen synes för tidigt född, med tanke på vagheten i utfästelserna och farorna med ett internationellt handelskrig.

Avreglering kan vara klokt men mer komplicerat än det låter, skattesänkningar för rika och företag kommer att kraftigt blåsa på budgetunderskottet. Tillsammans med infrastruktursatsningar ger det en stimulans som inte behövs. Att fördubbla tillväxten är inte realistiskt, att ta hem hundratusentals jobb från utlandet än mindre.

Utrikespolitiken misstar Trump ofta för en variant av företagsaffärer, där alla kan tjäna en hacka. Ändå har han redan muckat gräl med politiska ledare över hela världen, undantaget Vladimir Putin i Moskva. Om den ryske presidenten bara skrotar lite kärnvapen kan nog de ekonomiska sanktionerna städas undan.

Trump verkar samtidigt ha mer till övers för EU-fientliga populister än för Nato, som har tryggat den europeiska säkerheten sedan andra världskriget. Kampen mot IS ska prioriteras, sägs det, men insikterna om Mellanöstern är rudimentära. Finns det något verkligt fokus är det avskyn mot frihandel och övertygelsen om att Kina lurar amerikanerna.

Ingen kan hysa förtröstan inför hur en president Trump skulle hantera en internationell kris. Osäkerheten hotar att i sin tur spilla över på världsekonomin.

Republikanerna har hela makten i Washington, men i kongressen finns en egen agenda. Och även om ledamöterna samarbetar med presidenten tar det tid att skriva lagar och fatta beslut. Tålamod och noggrannhet är inte Trumps bästa grenar.

Försoning och enighet har anbefallts. Det gäller säkert, om alla håller med Donald Trump.

DN Ledare. 21 januari 2017

Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.