Irländarnas ja till Lissabonfördraget är ett välkommet besked för Europa. Ett nej i folkomröstningen hade satt stopp för fortsatt EU-utvidgning.
En stor suck av lättnad men ingen riktig glädje. Irlands ja till Lissabonfördraget är en tröst för alla som förtvivlar över unionens oförmåga att reformera sig själv.
Utan ett ja på Irland skulle EU:s nya fördrag ha förpassats till papperskorgen. Det skulle så småningom ha lett till en infarkt i unionens komplicerade beslutsomlopp och stopp för fortsatt utvidgning av EU under överskådlig tid.
Lissabonfördraget behövs, för EU:s och hela Europas skull.
Men det är svårt att känna entusiasm över metoden att låta nejröstande folk gå till valurnorna om och om igen.
Visserligen innebar den andra irländska folkomröstningen att frågan om hela EU-medlemskapet ställdes på sin spets, vilket var rimligt. Irländarna vet att de har haft enorm nytta av EU och vill ha en väl fungerande union, även om de inte älskar det nya fördraget. Därför blev svaret ett starkt ja den här gången.
Men medborgarna är trötta på det som kan uppfattas som ett demokratiskt spektakel. Det gäller att få en starkare medborgerlig förankring av EU och att hitta bättre sätt låta medborgarnas röst räknas när EU-politiken utformas.
Och fördragssvårigheterna är inte över. Blickarna riktas nu mot Polen och Tjeckien, där parlamenten har godkänt Lissabonfördraget men presidenternas underskrift saknas.
Den polske presidenten Kaczynski har lovat att sätta sitt namn under fördraget om Irland röstar ja.
Mer problematiskt är det att veta hur Tjeckiens president Klaus tänker. Han avskyr Lissabonfördraget och vill egentligen begränsa EU-samarbetet till en gemensam marknad.
Det finns gott om spekulationer om vilka konspirativa planer som kan tänkas snurra i Klaus huvud. Tänker han skjuta på undertecknandet till dess den tjeckiska författningsdomstolen har gjort en förnyad prövning av Lissabonfördraget?
Hoppas han att prövningen ska ta så lång tid att Storbritannien hinner gå till val? Om David Cameron bli ny brittisk premiärminister, vilket mycket talar för, kanske han tvingas förverkliga löftet om en brittisk folkomröstning om Lissabon.
Det är nog klokt att ta dessa spekulationer med en nypa salt.
David Cameron längtar säkert inte efter att bli sittande med EU:s Svarte Petter. Dessutom har brittiska Tories tillsammans med polska och tjeckiska konservativa bildat en gemensam grupp i Europaparlamentet. Cameron, Klaus och Kaczynski representerar alltså partier som hör till samma grupp. Det är svårt att tro att de skulle utsätta varandra för listiga och illvilliga planer.
Om ryktet stämmer att Frankrikes president Sarkozy vill utsätta den tjeckiske presidenten för hårdhänta påtryckningar bör därför Sverige hindra honom från det.
Som ordförande för EU är det bättre om Fredrik Reinfeldt utnyttjar sina goda kontakter med brittiska Tories än att Vaclav Klaus läxas upp.
När Polens och Tjeckiens presidenter har undertecknat Lissabonfördraget kan det träda i kraft tämligen omgående. Det vore bra för EU.