De första hundra dagarna i en administrations mandatperiod avgör allt. Så har det låtit sedan 1930-talet. Men det är de oplanerade händelserna som avgör en regerings öde.
I dag är Barack Obamas hundrade dag som USA:s president. En magisk siffra i presidentkalendern allt sedan Franklin D Roosevelts tid.
Sedan den tiden lever föreställningen att den första tiden av en mandatperiod bestämmer en regims framgång – eller misslyckande. Men hur relevanta är dessa hundra dagar egentligen?
Häromdagen lät International Herald Tribune några forskare granska tre presidenter utifrån deras första hundra dagar. Visst betydde skiftet till Roosevelt mycket, han förmådde från första dagen anslå ett ackord som sedan följde hans långa ämbetstid – han förändrade människors tänkesätt. I ett slag blev det möjligt att se utvägar ur krisen.
John F Kennedy, efterkrigstidens mest karismatiske president, var vid tillträdet fixerad vid de hundra dagarna. Ändå blev de katastrofala. Ryssarna skickade upp en man i rymden och USA försökte landsätta 1 500 exilkubaner i Grisbukten. Men sedan skärpte Sovjet det kalla kriget och Kennedys statsmannaskap var räddat.
Ronald Reagan hade starka opinionssiffror och fick än mer sympati sedan han blivit skjuten. Under sina första hundra dagar startade han sitt ekonomiska program – stora skattesänkningar – som så småningom gav USA ett rejält budgetunderskott.
I Sverige är det framför allt borgerliga partier som inspirerats av de amerikanska hundra dagarna. Det gäller att handla medan man har ett färskt mandat – så kan förre DN-chefredaktören Hans Bergströms avhandling ”Rivstart” sammanfattas. Den byggde på de svårigheter de borgerliga koalitionsregeringarna på 1970-talet hade, de var inte beredda för maktövertagandet och gick snabbt ner sig i frågor som föll över dem.
När det 1991 var dags för ett nytt skifte var politikerna förberedda att ge ”ny start för Sverige”. Den starten kom rätt snart av sig, finans- och fastighetskris, kronfall och skenande budgetunderskott blev det resultat efter vilket fyrklöverregeringen dömdes. Att den faktiskt också hann med att avreglera och frigöra konkurrens skymdes undan.
Alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt var så väl förberedd att den kunde starta med sitt huvudprojekt – fler jobb, minskat utanförskap – redan i höstbudgeten 2006. Sänkt a-kassa och jobbskatteavdrag ledde till protestdemonstrationer och ett snabbt fall i sympatier. Därtill kom sjabblet med ett par statsrådsutnämningar och många frågade sig hur regeringsfähiga allianspartierna verkligen var.
I dag har Fredrik Reinfeldt suttit snart nio hundra dagar och har som regeringschef ett gediget väljarstöd. Nu domineras regeringens arbete av den djupa ekonomiska krisen, det är hur alliansen lyckas sköta den som kommer att avgöra dess eftermäle.
Det är naturligtvis inte utan betydelse hur allianspartierna följer sitt valprogram, men nu är det verklighetens utmaningar som gäller. Precis som för Kennedy har dessa skapat en ny spelplan och givit Reinfeldt en omstart.
De hundra första dagarna säger ganska litet om vilka frågor en regering kommer att få ta hand och ännu mindre om hur en politiker kommer att bedömas av eftervärlden. Därmed inte sagt att dessa mytiska dagar inte behövs. De sporrar dem som söker väljarnas mandat att förbereda sig väl och de ger chansen att handla politiskt från första stund.
Utan ett sådant förberett program går det som för den nuvarande svenska oppositionen: man hamnar i ett utdraget rådslag och får ägna sig åt ett ständigt gnällande. Sådant gillar inte väljarna – i vart fall säger de så till opinionsundersökare.
DN