Huvudledare

En öppenhjärtig Reinfeldt

Statsministern har redan valt valsedel.
Statsministern har redan valt valsedel. Foto: All Over Press/Pelle T Nilsson

Den humanitära katastrofen i spåren av inbördes­krigen i Irak och Syrien kan hanteras på olika sätt i en svensk valrörelse. Ett är att ignorera den. Ett annat är att säga som Sverigedemokraterna, att vårt land inte mäktar med fler flyktingar. Eller så kan man göra som statsminister Fredrik Reinfeldt, som på lördagen höll sitt sommartal och samtidigt inledde kampanjen inför den 14 september.

Sverige är en humanitär stormakt, sa Reinfeldt, som hjälper människor i krisområden både på egen hand och via till exempel FN. Men kaoset i Mellanöstern innebär också att fler kommer hit för att söka skydd. Antalet är redan på samma nivå som under krigen i före detta Jugoslavien i början på 1990-talet.

När många söker sig till Sverige på kort tid betyder det omfattande kostnader, sannolikt i flera år. Det kommer att leda till spänningar och irritation i samhället. Därför uppmanade Reinfeldt folket att ha tålamod och förståelse. Dels behöver vi ”öppna våra hjärtan” för människor i nöd, dels betyder det ytterligare press på de offentliga finanserna.

Detta är politiskt riskabelt, motsatsen till röstmaximerande opportunism. Alla kommer inte att gilla budskapet, inte heller alla moderater, och en del tycker att flyktingvågen borde begränsas. Men Reinfeldt har aldrig försökt att anpassa sig till främlingsfientlighet och ofta visat hur djupt han ogillar SD:s propaganda. Regeringens uppgörelse med MP om arbetskraftsinvandring hade det uttalade syftet att stänga ute Jimmie Åkesson från allt inflytande på området.

Dessutom är Reinfeldt noga med att betona att Sverige i längden tjänar på att vara ett öppet och välkomnande land. Moralen är viktig, men för att klara framtidens välfärd behövs det fler som kommer hit och arbetar. Genom historien har det strömmat in människor som sedan ”hjälpt till att bygga ett bättre och friare Sverige”, sa stats­ministern.

Självklart vore det naivt att tro att det inte finns taktik i det mesta partierna gör i en valrörelse. Genom att peka på hur Irak och Syrien anstränger den svenska statskassan, snävar Reinfeldt in reformutrymmet ytterligare för oppositionen. Det är också svårt för vänstern att ifrågasätta hans beskrivning i sak. Men statsministerns trovärdighet i frågor om invandring och flyktingar är stor och det går inte att beskylla honom för att försöka ta billiga poänger.

Sommartalet i övrigt var en genomgång av motiven för att rösta på Moderaterna. Alliansens ekonomiska facit efter åtta år är tämligen gott. Sysselsättningsgraden och arbetskraftsdeltagandet har ökat, trots den djupa internationella finanskrisen, och Sverige har klarat tillväxten bättre än andra industriländer. Regeringens jobbskatteavdrag och andra reformer har utan tvivel spelat en viktig roll. Arbetslösheten är fortfarande hög, men det beror på att fler sökt sig till arbetsmarknaden.

Statsskulden är låg, men eftersom Reinfeldt & Co vill tillbaka till budgetöverskott finns det inga pengar till skattesänkningar eller utgiftsreformer, förutom redan utlovade satsningar på skolan och försvaret. Skyddsvallar ska byggas för sämre tider, och därtill måste således flyktingmottagningen betalas.

Men alliansen har sent omsider också presenterat visionen om Sverigebygget, hundratals miljarder kronor till tåg, tunnelbanor och vägar som i sin tur ska generera massor av nya bostäder. Till paketets ursprungligen 100.000 bostäder fogade Reinfeldt i Almedalen 20.000 studentlyor, och i sommartalet anlände ytterligare 30.000 lägenheter och villor.

Var det slutar innan valrörelsen är över går att undra. Siffrorna finns givet­vis bara på papperet. I grunden har dock Moderaterna rätt i att det finns åtskilliga regler och lagar, var och en med vällovliga syften, som tillsammans bildar en mäktig broms för byggandet. Genom att rensa i dem vill Reinfeldt frigöra mer mark, sänka byggkostnaderna och förkorta planprocesserna.

Projektet ger i sig fler byggjobb, därmed tillväxt, alltså ännu fler jobb och på sista raden mer resurser till välfärden och till att lösa olika samhällsproblem. Teoretiskt ser det bra ut. Finurligt nog går det dessutom att lova stordåd och framåtskridande under många år trots att dagens reformutrymme är tomt.

Men detta karakteriserar alla visioner. Bättre det, än att inte ha någon alls.