Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

En pinsam affär

Han dök i alla fall upp.
Han dök i alla fall upp. Other: JANERIK HENRIKSSON

Nej, stilla veckan gav inte direkt några nya vågor på Nuon-havet. Det är stormigt nog ändå.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg står efter sina respektive KU-förhör fast vid att de inte varit informerade om statliga Vattenfalls köp av det holländska energibolaget Nuon. Några bevis för att de skulle ha känt till det existerar heller inte, bara påståenden och minnesbilder. Det är tveksamt om vi någonsin får veta vad som hände.

Utan tvivel är det märkligt, och förstås upprörande, att så många fråge­tecken kvarstår kring köpet av Nuon. Det är bara fem år sedan affären blev klar. Nyckelpersonerna är alla i livet, de flesta fortfarande i aktiv tjänst.

Ändå är det fortfarande flera bitar som saknas när man nu försöker lägga pussel och få en bild av vad som egentligen skedde. Andra bitar ligger löst på bordet men passar dåligt in.

En slutsats kan dock dras: Affären är inte smickrande för regeringen.

Antingen visste den innersta kärnan, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, vad som var på gång och lät det ske. Då fattade de ett dåligt beslut och var ovarsamma med skattebetalarnas pengar. Men vad värre är: De skulle i så fall ljuga i dag när de påstår att de var ovetande.

Eller så visste de inget, vilket väcker besvärliga frågor om vilka andra viktiga beslut som glider genom hierarkin bakom stats- och finansministrarnas ryggar.

Om det är som Anders Borg hävdat följde näringsdepartementet under Maud Olofsson inte de riktlinjer som finns för de statliga bolagens stora affärer. Det är i så fall också mycket anmärkningsvärt.

Som tidningen Fokus konstaterar i en genomgång infördes nya regler för statens företag år 2006, efter att Riks­revisionen anmärkt på dåliga rutiner. Det innebar bland annat att stora förändringar i bolagen, till exempel uppköp, i fortsättningen skulle ”beredas gemensamt av finansdepartementet och ’bolagsförvaltande departement’”.

Att ett köp för 90 miljarder kronor är en stor förändring kan nog konstateras. Det motsvarar cirka 14 årsbudgetar för kulturen eller två års försvarsutgifter. Ändå informerades inte finansdeparte­mentet, om man ska tro Borg, förrän vid fullbordat faktum.

Om regeringens officiella version är korrekt är det den förra närings­ministern Maud Olofsson som har det tyngsta ansvaret för Nuonaffären. Det säger hon sig också vara villig att axla – men vittna hos KU tänker hon inte göra.

Misstankarna lär kvarstå att Olofsson lojalt tar en kula för laget. Det vore praktiskt om någon som lämnat scenen får bära skulden för att regeringen ska klara sig undan.

Att det ens är möjligt att ducka ett förhör är belägg för att reglerna kring KU bör ses över. En politiker borde inte kunna slinka undan bara för att han eller hon har lämnat sin post. Men då måste utskottets ledamöter också ta ökat ansvar och inte okynnesanmäla politiska motståndare för att plocka billiga poänger. KU ska aldrig vara en scen för pseudodebatter och spel för gallerierna.

Även om oppositionen nu gnuggar händerna är affären Nuon inte bara alliansregeringens fel. Köpet representerar det sämsta ur både höger- och vänsterbetonad näringspolitik: borgerlig förkärlek för ekonomiska klipp och Socialdemokraternas massiva övertro på politikers lämplighet att styra.

När de statliga bolagens politiska ägarrepresentanter börjar leka flashiga företagsledare – vilket inleddes långt före alliansens tid – är något allvarligt fel.

Två brasklappar bör finnas med i den ibland väl populistiska diskussionen om Nuon. För det första är det alltid lätt att vara efterklok, med facit i hand gör ingen människa dåliga affärer.

För det andra kan det vara för tidigt att avfärda köpet som en brakförlust. Man kan ha i åtanke den gamle Electrolux­chefen och näringslivspro­filen Hans Werthéns svar på påpekandet att han förlorat pengar när kursen på hans aktier minskat kraftigt: Så länge man inte säljer, menade Werthén, har man inte förlorat ett öre.

Med det sagt kan man ändå konstatera att Nuon är ett misslyckande för regeringen. Den som betalat affären – i det här fallet skattebetalarna – har rätt att få veta vad som hände. Och inte minst vad som görs för att det inte ska ske igen.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.