Kommandoekonomierna i öst var en koloss på lerfötter. Ändå behövdes människor för att störta den i gruset. Det handlade om de många som vågade trotsa diktaturens lakejer på gator och torg, men också om ledare med en speciell moralisk resning: personer som Vaclav Havel.
På söndagen avled den tjeckiske författaren och före detta presidenten, 75 år gammal. Men Vaclav Havels plats i historieböckerna är garanterad för alltid.
Havel kom från en välsituerad familj, vilket gav begränsade chanser efter den kommunistiska statskuppen i Tjeckoslovakien 1948. En dramatiker med humanism och samvetsfrihet som ideal blev snart helt utestängd. Pragvåren 1968 blev bara ett tillfälligt andningshål innan de sovjetiska stridsvagnarna krossade allt motstånd.
De närmaste åren åkte Havel in och ut på fängelset. Hans texter var bannlysta i hemlandet. Repressionen var länge brutalt effektiv. Demokratimanifestet Charta 77 gjorde Havel och andra dissidenter mer kända utomlands än i Tjeckoslovakien.
Under ytan vacklade enpartidiktaturerna. Fackföreningsrörelsen Solidaritet underminerade den polska makten, Sovjet fick en märkligt framsynt ledare vid namn Michail Gorbatjov. 1989 spred sig slutligen folkets revolter snabbt genom Östeuropa. Och den 17 november utbröt sammetsrevolutionen i Prag.
Plötsligt hyllades Havel, nyss utsläppt ur cellen, av hundratusentals människor på Vaclavplatsen. Regimen föll ihop på några dagar. Strax efter jul utsågs Havel till president. När landet delades 1993 fick han samma post i Tjeckien och behöll den i tio år.
Att Havel var författare snarare än politiker bidrog till hans särställning. Han hade levt sitt liv genom att ständigt ställa etiska frågor, att betona det civila samhällets betydelse gentemot den kvävande staten och att hävda alla människors rätt att leva i sanning mot den förljugna och hycklande kommunismen.
I boken ”Postwar: A history of Europe since 1945” beskriver historikern Tony Judt hans roll så här: ”Det var Havel som fångade upp och kanaliserade den folkliga stämningen, han som drog med sig sina kolleger (i demokratirörelsen) framåt och som samtidigt kunde hålla massornas förväntningar inom hanterbara gränser. Havels betydelse och dragningskraft kan inte överskattas.”
Efter sammetsrevolutionen var Havel alltid emot kraven på att förbjuda Kommunistpartiet. Strävan efter medlemskap i EU och försvarsalliansen Nato var lika självklar, ty endast så kunde Europa återförenas på allvar. När Vaclav Klaus som tjeckisk president vägrade skriva under Lissabonfördraget kallade Havel det ”omoraliskt och ansvarslöst”.
2011 blev ett nytt revolutionsår. Havel själv jämförde den arabiska våren med omvälvningarna i Östeuropa drygt två decennier tidigare: ”Det finns moraliska och politiska värderingar som är grundläggande för alla kulturer.”
De folkliga upproren i Mellanöstern har väckt samma hopp om en ljusare framtid, inte bara för de förtryckta i Egypten, Libyen eller Syrien. I land efter land har människorna besegrat rädslan och tappert ställt sig upp för demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling.
Vad arabvärlden ännu väntar på är ledare med samma förmåga att bygga nytt som Vaclav Havel. I det gamla östblocket var också Europa en magnet som kanske inte verkar i samma grad i Mellanöstern.
Men vägen mot stabil demokrati var inte spikrak heller efter kommunismens fall. Under året har skuldkrisen varslat om bräckligheten i det europeiska bygget. Sprickorna i valutaunionen är ett potentiellt hot också mot det enande av Europa som 1989 inledde.
Vaclav Havel är död. Europa har ett arv att förvalta.