Carl Bildt engagerar sig nu på heltid i EMU-kampanjen. Chanserna ökar att en debatt som till stor del fastnat i personstrider, abstrakta räkneexempel och lösa påståenden riktar in sig på de grundläggande frågeställningarna.
I nyss utgivna "Uppdrag Europa" gör Bildt ett svep över den europeiska efterkrigsperioden med tonvikten på händelserna efter Berlinmurens fall. Här spelade han själv, som ingen annan svensk politiker förr eller senare, en betydande roll för att få nya politiska strukturer på plats. Ingen kan tvivla på det personliga engagemanget och övertygelsen.
Man behöver inte läsa "Uppdrag Europa" för att inse att Carl Bildt uppfattar EMU som nödvändig för Europas fortsatta utveckling mot fred och demokrati.
I tisdagens debattartikel i DN finns de grundläggande argumenten samlade i en flott och brett upplagd betraktelse. Den förre moderatledarens vision är en "federation av nationalstater mellan Ryssland och Atlanten, Ishavet och Medelhavet". I det sammanhanget är euron ett självklart och odramatiskt steg, varken det sista eller det avgörande.
Bildt is back! Och som vanligt på både gott och ont. Men om de svepande gesterna och den sedvanliga självsäkerheten känns irriterande välbekanta råder ingen tvekan om att valrörelsen tillförts en viktig dimension. Jasidan representeras av en person med unika erfarenheter och kunskaper. Nejsidan tvingas - borde i alla fall tvingas - att presentera ett alternativ till den process som dragits i gång över stora delar av Europa.
Kort och gott: Med sin stora personliga auktoritet och obestridliga retoriska begåvning kan Carl Bildt få en mestadels futtig och provinsiell debatt att lyfta. Sveriges framtid i Europa och Europas framtida utveckling är vad EMU handlar om. Låt oss därför lämna räntenivåer, överskottsmål och stabiliseringspolitik.
Varför är det så svårt att vidga perspektiven? Bildt hänvisar i sin debattartikel till vår historiska erfarenhet. Vi stod länge utanför det europeiska samarbetet på grund av neutralitetspolitiken. När sedan muren föll förmådde vi inte bryta vanans makt. Det blev mentalt svårt att placera sig i ett nytt och större sammanhang. Sverige stod vid sidan av och det kan "knappast förklaras med annat än de förlegade fördomarnas förlamande kraft".
På en presskonferens i tisdags vägrade Bildt att kommentera socialdemokraternas nuvarande svårigheter i valkampanjen. Han känner dem alltför väl. Det tog mycket lång tid för Ingvar Carlsson att tala väl om dåvarande EG. Medlemskapsansökan sköttes taffligt och vållade interna motsättningar som ännu inte bilagts. Göran Persson lämnade i flera år dubbla budskap om sin syn på EMU: positiva formuleringar till EU-kollegerna, skeptiska till partimedlemmarna.
Socialdemokraterna gör nu ett stort nummer av väns-terpartiets ekonomiska opålitlighet. Men varför förvirra väljarna med hypotetiska resonemang om huruvida Sverige ska lämna EMU:s stabilitetspakt om vi säger nej till euron? Här ser vi återigen ett exempel på en debatt som leder fel, som påminner om ovidkommande inrikespolitiska trätor.
EMU-frågan riskerar att trivialiseras. Väljarna känner att den inte äger samma angelägenhet som folkomröstningen 1994. Och det är till viss del begripligt. Då gällde det ja eller nej till EU. Utanförskapets konsekvenser gavs en reell innebörd.
Nu känns det inte så. Men det är en illusion som måste krossas. Carl Bildt och andra med honom har här en mission att fylla de närmaste veckorna. Det är bara att säga som det är: EMU är en logisk del av EU. Det får konsekvenser för Sverige om vi säger nej till den gemensamma valutan.