Ledare

En samlande kraft

En sak är klar: Socialdemokraternas kris är så djup och så bred att det inte finns någon partiledare som är bäst lämpad att lösa allt. I dag utses Metalls ordförande Stefan Löfven av partistyrelsen att axla ordförandeskapet.

Lösningen säger någonting om vad partitoppen valt att se som det största problemet. Och det är den interna splittringen och sönderfallet – inte det faktum att Sverige har en borgerlig regering och att det saknas en samlande opposition.

För som fullvärdig oppositionsledare är Stefan Löfven vingklippt från början. Utan riksdagsplats får någon annan socialdemokrat utmana statsminister Reinfeldt i partiledardebatterna.

Ibland har det hävdats att riksdagen spelat ut sin roll, att arenan inte längre är lika politiskt viktig som den en gång var. Det är delvis riktigt. Men riktigt är också att riksdagen blir viktigare när regeringen saknar egen majoritet.

På minussidan hamnar också bristen på statsrådserfarenhet. Den fackliga bakgrunden kan bokföras både på plus- och minuskontot. Men det är skillnad på LO och partiet. Det är skillnad på att förhandla och på att försöka vinna val. Och det är ingalunda säkert att framgång i det ena lägret är lika med framgång i det andra. Historien visar snarare på motsatt samband. Det finns i Sverige ingen stor facklig ledare som kan sägas ha lyckats politiskt.

För tidigare socialdemokratiska ledare har det funnits ett värde i att både visa samhörighet med och självständighet ifrån LO. Göran Persson satte på sin tid ned foten när han hävdade att LO var ett särintresse bland andra. Det var förstås inte riktigt sant. Andra särintressen, som Svenskt Näringsliv till exempel, har knappast en plats reserverad i det mäktiga verkställande utskottet.

Men uttalandet visar ändå hur viktigt det varit för en socialdemokratisk partiordförande att inte vara uppbunden till händer och fötter av andra aktörer. Läget är ett annat då LO efter AMF-affären mer eller mindre förlorat sitt politiska inflytande. Nu är det snarare samling som gäller. Vid sidan av det inre sönderfallet hotas rörelsen utifrån. Den tidigare vänsterledaren Gudrun Schyman försökte sig på en inbrytning. Som kvinna, feminist och akademiker gick det inget vidare. Kommunisten Lars Ohly hade också begränsade möjligheter. Socialisten och den nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt skulle onekligen haft avsevärt bättre chanser om Socialdemokraterna valt en ledare med svag facklig anknytning. Den risken får anses minimerad nu.

På Stefan Löfvens plussida finns framför allt hans person. Han är i många stycken det Håkan Juholt inte var. Löfven har visat sig vara eftertänksam, klok, bildad, pragmatisk och omdömesgill. Han är en lagspelare, inte en jagspelare. Men han har också – vilket är oerhört viktigt för en politisk ledare – tagit strid, genomlevt kriser och gått rakryggad ur dem. Hans nej till en jämställdhetspott är sannolikt varken glömt eller förlåtet bland LO:s kvinnodominerade förbund. Hans ja till krisavtalet 2009 när han gick med på sänkt arbetstid och därmed sänkt lön för sina medlemmar gjorde honom inte precis älskad av männen heller.

Sett till den mix av språkrör och partiledare som nu uppstår i det rödgröna lägret har Reinfeldt & Co anledning att börja skärpa till sig. Det är möjligt att Löfven får svårt att locka storstädernas kvinnor. Men då finns både Jonas Sjöstedt och MP:s språkrör där att fylla hålrummet. Det visar DN/Ipsos väljarbarometer (se nyhetsplats). Fredrik Reinfeldt definierade i P1:s telefonväkteri i onsdags sysselsättningen som den stora konfliktytan inom svensk politik. Regeringen har hittills framgångsrikt kunnat hävda att borgerlighetens arbetslinje står mot oppositionens bidragslinje. Den formuleringen kommer Moderaterna att behöva fundera över då Löfven har stor trovärdighet i frågor om sysselsättningen.

Med Löfven som partiordförande kan Sverige till sist kanske få den oppositionsledare landet så väl behöver. Det vore i så fall på tiden. Ingen är betjänt av att vi går mot en utveckling där Moderaterna tar över Socialdemokraternas roll som ständig regeringsinnehavare.