Debatten om sjukförsäkringsreformen kantas av en rad pedagogiska svårigheter. Svaret på varför det blivit så gömmer sig i en två år gammal rapport från Försäkringskassan. I denna har kassans enhet för utvärdering intervjuat människor som fått nej på sin ansökan om sjukpenning. Där framkommer att det finns ett glapp mellan vad människor tror om rätten till ersättning och vad lagen faktiskt medger. Och att det är i det glappet besvikelse och känslan av att bli kränkt och ifrågasatt växer.
I intervjuerna, såväl som i den mediedebatt som rasat, framställs sjukförsäkringen som en ovillkorad rättighet där ersättning ska beviljas till den som känner sig arbetsoförmögen. Har man dessutom ett läkarintyg är det inte mycket mer att orda om.
Många uppfattar beslutet om avslag eller indragning som ett misstroende mot lidandet och sjukdomstillståndet som sådant. Åtskilliga talar om kränkthet och en känsla av att bli utpekad som fuskare. Så här säger en av dem: ”Jag känner mig oerhört kränkt. Jag är snart 40 år. Ska en instans tala om för mig att jag kan jobba”.
Och ja, det ska ju denna instans. Men det är här någonstans politiker, myndighetsrepresentanter och företrädare för medierna varit otydliga och agerat som om sjukpenning faktiskt var en rättighet som individen själv bestämmer över.
Att överklaga blir för många av dem som fått nej så mycket mer än en ersättningsfråga. Det blir en strid om personlig upprättelse. Individen riskerar att hamna i en olycksalig spiral där hennes fortsatta existens handlar om att bevisa för Försäkringskassan att den hade fel i sin arbetsförmågebedömning, att hon är sjukare än vad hon upplever att kassan tror. Det ökar förstås inte förutsättningarna för att återinträda på arbetsmarknaden.
Någon har sagt att det mest svårrehabiliterade tillståndet är kränkthet. Det spelar mindre roll om du förlorat en arm, ett ben, fått en hjärnblödning eller deppat ihop. Det är graden av bitterhet som förutom de medicinska förutsättningarna avgör dina chanser att komma tillbaka.
Hur kan Försäkringskassan följa lagen utan att lämna horder av ledsna, kränkta eller bittra människor efter sig i spåren av besluten? Rapporten ger inget fullödigt svar men pekar på ett par saker. Dit hör ett gott bemötande. Ett personligt möte, i stället för ett brev, är ingen garanti för att individen ska förstå och acceptera beslutet men det tycks vara en förutsättning. Empati och värdighet är självfallet också viktiga inslag.
Men i grunden handlar det alltså om ett missförstånd där den sjukskrivne uppfattat att det är hennes bild av arbetsförmågan som avgör rätten till sjukpenning. I synnerhet om denna bild sanktioneras av en intygsskrivande läkare. Och så kommer då en myndighet och lägger sig i.
I de otaliga debatter som har förekommit på teve under senare tid har varken representanter för myndigheten eller den lagstiftande makten tagit tillfället i akt och rett ut dessa missförstånd. I stället för att säga att nej, det är inte alls du eller din läkare som bedömer om du kan arbeta eller inte, så har åtskilliga hukat och hänvisat till att de inte kan uttala sig i enskilda fall (vilket de heller inte kan eller ska, men det hindrar dem inte från att sjunga ut om på vilken nivå beslutet fattas).
Det man skulle önska sig är tre ting:
1. Ett värdigare och mer empatiskt bemötande från Försäkringskassans sida vid avslag.
2. Ett bättre ansvarstagande från läkarnas sida där de slutar skriva underlag för sjukintyg som de själva inte tror på så att de inte skjuter över ansvaret till kassan. Samt att de är noga med att påpeka för patienten att beslutet om sjukskrivning inte gömmer sig i deras bläck.
3. Ett större ansvar bland politiker, opinionsbildare och medier att inte lura människor att tro att sjukförsäkringen är något annat än den är. Och att försöka förklara att ett avslag inte är något misstroende mot personen eller hennes lidande, utan en arbetsförmågebedömning utifrån en tro på att människan trots hennes svårigheter kan utföra ett arbete.
DN 7/2 2010