Ledare

En skam för Sverige

Avslöjandet i DN om att polisen samlat tusentals romer i ett särskilt register slog ned som en bomb i Sverige. Uppgiften på tisdagen om ännu ett olagligt polisregister förbättrar inte precis läget.

Inte heller i detta andra register handlar det om att kartlägga personer som begått brott. Precis som i det första figurerar barn, gamla och vuxna som aldrig varit i klammeri med rättvisan. Etniciteten är den enda gemensamma faktorn. Att tänka bort 1930-tal och rasbiologi låter sig inte göras.

Detta är en Skandal med stort S. Men under den ligger förstås en massa andra skandaler. En sorterar under frågan varför. Enda tänkbara anledningen att jaga nyfödda och rita in dem på ett polisiärt släktträd är förstås att man menar att dessa barn genom sina blodsband är predisponerade för kriminalitet.

Många romer lever i social utsatthet. Och social utsatthet hör ihop med förhöjd risk för brottslighet. Men i så fall vore det rimligare med ett register över alla oavsett etnicitet som lever i hushåll med låga inkomster, arbetslöshet och eventuellt missbruk.

Men det vore förstås också galet och regelvidrigt. Kollektiva risker säger ingenting om individuella möjligheter. Och det är individer, inte procentsatser och sannolikhetsberäkningar, som polisen har hängt upp på sin rasistiska stamtavla.

Ordet rasistisk används ofta lite slarvigt. Men här är det adekvat. Kartläggningen är rasistisk. Inte främlingsfientlig. Inte brottspreventiv. Och därför inte heller det minsta rationell.

Därtill är den olaglig. Också det att betrakta som en skandal. Vi har alltså en rättsvårdande myndighet som ställer sig ovanför den lagstiftning som omfattar oss alla. Och som uppenbart använder betald arbetstid för att begå, i stället för att bekämpa, brott.

Lars Förstell, pressinformatör vid polismyndigheten i Skåne, förnekade först att det förekom något register. När den strategin inte höll övergick han till att hävda att det sannolikt var upprättat av en enskild medarbetare.

Men redan det första registret är så omfattande, både sett till antal registrerade och geografisk spridning, att det förefaller som en föga trolig förklaring. Nu finns det dessutom ytterligare ett register. Skulle samma enskilda polisman ensam suttit och knåpat ihop det också?

Hur många poliser som bidragit med information om vilka barn som fötts i vilka familjer är oklart. Även om beskedet från Lars Förstell, att Skånepolisen inte beställt information, är korrekt så kvarstår faktum att arbetet måste ha sanktionerats från en eller flera chefer. Ingen enskild polis kan rimligtvis sitta och ägna sig åt denna typ av kartläggning utan att hans överordnade eller kolleger vet vad han gör för att förtjäna sin månadslön. Polisen klagar ständigt över brist på resurser. Och så tycker den sig ha tid att sitta och rita släktträd över tusentals laglydiga romer.   

Men är det så farligt då? Ja, det är det. Dels för att det i Sverige, precis som i resten av världen, finns en både levande och historisk antiziganism. Och att det, tämligen självklart, resulterat i en förtroendeklyfta.

Dels för att registreringen utgår från ett sätt att kollektivt stämpla männi-skor utifrån blodsband, namn och hårfärg som borde vara främmande i varje demokratiskt samhälle.

Jag har en dröm, förkunnade Martin Luther King i sitt berömda tal från 1963. Han fortsatte: att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan för hur de verkligen är.

Det är en tragedi att hans drömmar, 60 år senare – i Sverige, fortfarande bara är drömmar. Och det är en skam för Sverige att det är polisen – själva hjärtat i rättsstaten – som håller den rasistiska mardrömmen vid liv.