Det var EU-ordförande Reinfeldt som intog scenen i Almedalen, inte partiledaren. Med sig hade han talarstolen i plexiglas som Moderaterna tar med överallt. Sant ännu en opinionsmätning som visar hur han mer och mer växer in statsmannarollen. Enligt Sifos mätning hyser svenskarna tre gånger större förtroende för Reinfeldts förmåga att leda landet än Socialdemokraternas Mona Sahlin (Dagens Industri 4/6).

Och nog var det en statsman som kom till Visby. I snygg kostym, med snygg fru sådär lagom i kulisserna, och med självförtroende serverade han åhörarna en vision om Europa och världen. Inte en enda gång nämnde statsministern Socialdemokraterna. Eller något annat parti för den delen.

I en historisk odyssé som gick tillbaka till Westfaliska freden ställde sig Reinfeldt frågan om Sverige någonsin haft större inflytande än nu.

Han sa att det kändes stort att 18 år efter att Sverige lämnade in sin medlemsansökan till EU nu fått förtroendet att leda unionen. Det lät som vi på något vis kvalat in, som att det inte handlade om ett ordförandeskap som roterar. Och så lät det som det var första gången.

Ett brandtal för det europeiska samarbetet. Och det bara en månad efter ett EU-val där Moderaterna hade motsatt strategi. Då skulle Sverige lära EU hur saker och ting görs på bästa sätt. Nu ska vi sluta tro att vi är bäst och i stället lyssna och lära av andra. En omvändelse under galgen, efter ett uselt valresultat, men när förändringen går åt rätt håll ska man inte vara stingslig.

Förändringen har två bottnar. Dels handlar sidbytet förstås om att överge en strategi som så tydligt inte fungerade. Men också om Reinfeldts chans att rida på ordförandeskapet, att växa som statsman och ledare, och det kan inte Reinfeldt om han på hemmaplan blir sådär dumdrygt egennyttig och nationellt självgod som tonen i valmanifestet.

En stor man talar om stora saker. Därför blev anförandet liksom ännu lite större av att Reinfeldt svävade ovan inrikespolitiken. Han kontrasterade effektfullt mot de andra partiledarna, deras plånboksfrågor och diskussioner om bidragsnivåer hit och dit. Plötsligt kändes den Almedalsvecka som hittills varit lite futtig.

Vid en pressträff efteråt sa Fredrik Reinfeldt att han hoppas att oppositionen ska respektera överenskommelsen om borgfred. Han behöver nog inte oroa sig. För efter statsministerns framträdande, efter finansminister Anders Borgs sätt att inta Visby under Miljöpartiets dag, kan man fråga sig om inte detta att sväva över pajkastarnivån är ett vinnande koncept. Och att den som fortsätter att kasta bara till sist får allt kladd på sig själv.

Fredrik Reinfeldt är till skillnad från de andra politikerna också statsminister. Och – som sagt – ett halvår fram EU-ordförande. Därför är med automatik fler intresserade av vad han har att säga. Men ändå: att komma till Almedalen utan ett enda moderat vallöfte. Det är att visa självförtroende.

Det kommer att bli ett ovanligt spännande valår. Allt och inget kan hända. När Fredrik Reinfeldt visar en sådan här pondus efter fyra dagar som EU-ordförande – då kan man fråga sig vad det är för moderatledare Mona Sahlin har att kämpa emot om ett halvår.