Att Afghanistans framtida öde påverkas av beslut i Washington och i europeiska huvudstäder är plågsamt uppenbart. De internationella styrkorna har börjat avveckla sitt militära engagemang inte för att uppdraget är slutfört utan för att ledarna i USA och Europa inte längre anser insatsen värd sitt pris. Trots att den kostat enorma belopp och pågått i tio år har landet varken fått fungerande institutioner eller säkerhetspolitisk stabilitet.
Att Afghanistan i hög grad är beroende av utvecklingen i grannlandet Pakistan är också tydligt. Talibanerna rör sig över gränsen och får stöd från Pakistan. Men det finns en annan aktör som hela tiden funnits med i bakgrunden och nu kommer att få en viktigare och mer synlig roll: Indien.
En av Afghanistans olyckor är att både Pakistan och Indien ser landet som en del av sin intressesfär. De har stött olika stridande parter inte bara som ett sätt att skaffa sig inflytande över Afghanistan utan även för att komma åt ärkerivalen.
Ett töväder mellan kärnvapenmakterna Pakistan och Indien skulle inte bara i sig vara en stor säkerhetspolitisk förbättring. Det skulle kunna ge Afghanistan lite större hopp om fred och försoning.
För drygt en månad sedan reste Afghanistans president Hamid Karzai till Delhi. Maktpolitiskt var det ett logiskt steg. Indien har tidigare stött Norra alliansen och hela tiden motarbetat talibanerna. Nu utlovades ett strategiskt partnerskap mellan Indien och Afghanistan, som bland annat skulle omfatta träning av säkerhetsstyrkor.
Man hade kunnat befara att detta steg skulle öka spänningarna mellan Indien och Pakistan. Det är fullt möjligt att krafter inom Pakistans militär i det fördolda försöker vidta någon typ av motåtgärder. Men på den officiella politiska nivån finns tecken på att Pakistan och Indien trots allt nu eftersträvar ett närmande.
Fredsförhandlingarna som inleddes 2003 men avbröts efter terrorattacken i Bombay 2008 återupptogs tidigare i år. När en indisk arméhelikopter för tre veckor sedan i hårt väder råkade passera gränsen valde Pakistan att inte låta det bli en förevändning för att söka konflikt.
I förra veckan tog Pakistan ett tydligt steg mot normalisering av relationerna genom beslutet att upphöra med den negativa särbehandlingen av indiska varor. Indien fattade ensidigt ett motsvarande beslut redan för femton år sedan.
I praktiken innebär handelslättnaderna mer för pakistanska konsumenter än för Indien. Men förutom att åtgärden kan tolkas som att Pakistans ledare i dag tror sig ha mer att vinna på töväder än upptrappad konflikt, har handeln en egen inneboende förändringskraft. Handelsutbytet beräknas öka kraftigt de kommande åren och med det följer ett växande ömsesidigt beroende.
Den indiske premiärministern Manmohan Singh och hans pakistanska kollega Yusuf Raza Gilani fick ett tillfälle att tala med varandra på torsdagen i samband med den sydasiatiska samarbetsorganisationen SAARC:s möte på Maldiverna. ”Tiden har kommit för att skriva ett nytt kapitel i de två ländernas historia”, förkunnade Singh efteråt.
Försök att förbättra relationerna har gjorts förr – och misslyckats. Det kan räcka med ett nytt spektakulärt terrordåd för att det åter ska bli ett kallt krig. Många hinder återstår. Inte minst konflikten om Kashmir blir svårlöst.
Den främsta källan till hopp kommer från ekonomin. Medan Pakistan såväl politiskt som ekonomiskt framstår som en dysfunktionell stat har Indien under de senaste decennierna genomgått en dramatisk modernisering. För Pakistan är Indien inte bara en rival och ett hot, utan också en möjlig förebild: Det finns en väg ut ur fattigdom och stagnation.
Hållningen till den bilaterala handeln illustrerar tydligt ländernas vägval och konsekvenserna dessa fått: Den som ensidigt övergav handelsrestriktionerna blev vinnare medan den som trodde sig straffa en fiende själv blev den stora förloraren.
Om Pakistan fortsätter att lära av Indien växer hoppet om en vändning till det bättre även i Afghanistan.