Sverige har det i särklass högsta skattetrycket i världen med 50,6 procent av bruttonationalprodukten. Frankrike, som har bättre sjukvård än vi, har ett skattetryck på 44,2 procent. Nederländerna, som har minst lika god välfärd, ligger på 39,3. Det långt rikare USA på 28,9.

Förklaringarna till Sveriges särställning är flera. Vi uppskattar gemensam välfärd med kollektiv finansiering - vilket är bra. En annan och mindre trevlig bakgrund till den unika beskattningen är föreställningen att någon annan alltid betalar. Statens uppfinningsrikedom när det gäller att dölja skatteuttaget har också varit stor.

Den folkliga frustrationen riktas i första hand mot fastighetsskatten, just för att den till skillnad från arbetsgivaravgift, inkomstskatt, energiskatter och moms är synlig. Detta trots att just fastighetsskatten är en av de mindre skadliga skatterna för ekonomin som helhet.

Två tredjedelar av svenska folket får sin försörjning antingen genom anställning i offentliga sektorn eller genom bidrag. Sänkt skatt betraktas därför av många, naturligt nog, som ett hot snarare än ett löfte. Politiker på vänsterkanten har utvecklat en retorik som sätter likhetstecken mellan skatt och solidaritet - oberoende av vart skattepengarna går, oberoende av hur skattetrycket hämmar tillväxten, oberoende av hur de höga skatterna drabbar den som betalar dem.

I denna stora kategori av politiker har Gudrun Schyman varit i en klass för sig. När vänsterpartiet var nära utplåning efter kommunismens fall i Östeuropa var det hon som räddade partiet genom en "rättvisepolitik" som bygger på ständigt högre skatt.

När det framkom att Gudrun Schyman själv slarvat med sin deklaration blev hon därför omöjlig som partiledare. Hur karismatisk och vältalig hon än är gick det inte att överbrygga denna motsägelse: en lagstiftare och partiledare som vill ha hög skatt för andra, men som fuskar för att slippa själv.

När taxeringsmyndigheterna gick igenom Schymans deklarationer visade det sig att avdragsfusket inte var någon engångs-företeelse. Under flera år hade Schyman systematiskt dragit av för omkostnader som någon annan betalat.

Genom att snabbt gå ut i medierna, erkänna felen och acceptera böter slapp Gudrun Schyman rättegång. Hon konstaterar att det funnits ett "systemfel" i hennes deklarationer, att hon är "glad" för granskningen och att saken för övrigt är "utagerad".

När TV 4 i en intervju tar upp frågan vilken politisk trovärdighet hon har efter skattefusket vägrar hon att diskutera saken, med hänvisning till ett löfte om att ämnet inte skulle tas upp. Av allt detta kan man dra tre slutsatser, en psykologisk, en politisk och en juridisk:

Gudrun Schyman är så van att prata sig ur knipor och trovärdighetsproblem att hon fortfarande inte inser vidden av det hon gjort. Skattefusket är inget "systemfel" utan en överlagd och återkommande handling i syfte att undanhålla pengar som tillhör det allmänna, vilket finansrättsprofessor Sven-Olof Lodin tydligt visar i inlägget nedan.

Den politiska slutsatsen är att Gudrun Schymans trovärdighet är förbrukad, inte bara som partiledare utan också som lagstiftare i riksdagen. Det är svagt av hennes kamrater i vänsterpartiet att de inte försöker övertala henne att lämna riksdagsplatsen. Det kan bara tolkas som att partiet accepterar hennes skattemoral - i skarp kontrast till allt som hon sagt och stått för politiskt.

Den juridiska slutsatsen är att frågan inte alls är utagerad. Som Sven-Olof Lodin skriver verkar en del uppgifter ha tillkommit efter att åklagaren gjorde bedömningen att uppsåt inte kunde visas.

I så fall borde riksåklagaren överpröva beslutet att inte väcka åtal.