Hur kunde rättsväsendet intala sig att Sture Bergwall, alias Thomas Quick, var en seriemördare? Han hade missbruksproblem och var inte psykiskt frisk. Han var tidigare dömd för sexualbrott. Men i den långa raden av mord han plötsligt erkänt hade han aldrig funnits med ens i utredningarnas utkant.

Det fanns ingen teknisk bevisning som kopplade honom till någon av mordplatserna. I flera av de fall där han tagit på sig skulden hade han bevisligen ljugit. I ett av dem hade han befunnit sig på annan plats. I ett annat kunde det slås fast att saknade personer som han påstod sig ha mördat i själva verket levde.

Ändå fälldes han i rättegång efter rättegång.

Jenny Küttim, som var Hannes Råstams researcher, hävdade i lördagens DN att det finns ett svenskt systemfel. Mattias Göransson, som färdigställt Råstams bok om fallet efter att denne gick bort i vintras, är inne på samma linje och citerar på DN Debatt (5/8) Råstam: ”Den svenska modellen lever kvar: man eftersträvar samförstånd, och utkräver inte ansvar. Framför allt inte högre upp i hierarkierna.”

Efter att Sture Bergwall tagit tillbaka alla sina erkännanden, friats i flera­ fall och resningsansökan inlämnats i de återstående mordfallen framstår allt som pinsamt uppenbart: Massmördaren Quick fanns aldrig.

Men så länge Bergwall vidhöll sin skuld var saken inte lika självklar. Det var knappast någon medveten ­konspiration som ledde till raden av fällande domar. Däremot uppvisar historien tydliga drag av det psykologiska fenomenet groupthink. Alltså: en krets personer har kommit att bekräfta varandra i föreställningen att en viss tolkning är den enda rätta.

I normala fall finns en tydlig rollfördelning mellan terapeut, minnespsykolog, polis, åklagare och försvarsadvokat. Men här kom de alla att delta i ett ­gemensamt projekt som handlade om att få en sjuk man att erinra sig sina brott och rättssystemet att döma honom för dem.

Den större och mer oroande frågan är varför ingen inom rättssystemet satte stopp för cirkus Quick.

Det var inte samma personer som dömde i de olika fallen. Genom en JK-anmälan från anhöriga till ett par av de mördade blev Quickhistorien också ett formellt granskningsärende. Men varken domare och nämndemän eller JK spräckte grupptänkandets bubbla.

I samband med att dåvarande JK Göran Lambertz lade ner ärendet skrev han en artikel på DN Debatt (3/12 2006) för att förklara hur han gått från att vara skeptiker till att bli övertygad om Quicks skuld. Av sättet han uttryckte sig på framgår tydligt att JK misstrodde advokat Pelle Svensson som på de anhörigas uppdrag gjort en 55-sidig utredning.

I sitt referat av Svenssons utredning skrev Lambertz att det riktas ”anklagelser” mot psykologer och läkare och att även en rättsläkare och en hundförare ska ha ”deltagit i den tillrättaläggande verksamhet som har fordrats för att domstolarna skulle kunna fälla Quick”.

Medan Svenssons utredning utmålas som yvig, närmast rättshaveristisk, är tonen respektfull vid skildringen av domstolarnas arbete och uppräkningen­ av alla personer som varit delaktiga i de olika processer där Quick fällts: ”Domstolarna har som sagt beaktat det mycket speciella bevisläget och analyserat bevisningen på ett skickligt sätt. Sex sådana gedigna domar. Åtta yrkesdomare och åtskilliga nämndemän. Alla eniga.”

Göran Lambertz hade själv tidigare ifrågasatt rättssäkerheten i svenska domstolar och hävdat att det satt oskyldigt dömda i svenska fängelser. Men här i Quickärendet hänvisade han helt slappt till auktoritetens tyngd: Inte kunde väl alla dessa domare, dessa ärans män som formulerar sina domskäl så välavvägt och stringent, ha tagit miste?

Ironiskt nog kom Lambertz själv på så sätt att ge en god illustration till sin egen tes att någonting är ruttet i det svenska rättssystemet.