Det blir inget skadestånd till Engla Höglunds efterlevande. Det meddelade Stockholms tingsrätt på torsdagen i domen i det mål där familjen ställt staten till ansvar för att mordet på den tioåriga flickan över huvud taget kunde begås. Utfallet är måhända juridiskt försvarbart. Men ur något slags anständighetsperspektiv är domen olycklig. I synnerhet om man läser domskälen.
Men först en kort resumé. Pernilla Hellgren våldtogs och mördades den 4 juni 2000 i Falun. Anders Eklund figurerade tidigt i utredningen. Men polisen lyckades gång på gång sjabbla bort hans namn.
Specialisterna på gärningsmannaprofiler bedömde att mordet utförts av någon som tidigare begått denna typ av driftsbrott och att risken för upprepad våldsbrottslighet var hög. Riksmordkommissionen sammanställde en lista över tänkbara gärningsmän. Anders Eklund hamnade på plats 21. Han bodde bara några mil från Falun och var tidigare dömd för flera sexualbrott, men blev ändå aldrig hörd. Ett konkret tips om just Eklund, efter publiceringen av en fantombild, blev liggande. Det blev också en begäran om en dna-kontroll flera år senare.
Enligt Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndighetens granskning begicks närmare 60 fel. Men går det verkligen att säga i vilken mån dessa fel kostade Engla Höglund livet åtta år senare?
Bevisbördan, både vad gäller lidande (för skadestånd) och orsakssamband (vad gäller skuld), ligger på ”kärande”, det vill säga Englas familj. Rätten skriver att det inte är möjligt ”att i detalj fastställa vilken betydelse som de i och för sig skadeståndsgrundande felen och försummelserna haft med avseende på senare inträffade förhållanden. Utredningen som kärandena förebringat visar exempelvis inte vid vilken tidpunkt som Anders Eklund kunde anses skäligen misstänkt för mordet på Pernilla Hellgren.”
Tingsrätten avslutar med: ”Så som käromålen utformats och talan utförts kan de redan på nyss anförda skäl inte vinna bifall.”
Alltså: ja, polisen har gjort fel. Felen har varit så flagranta att de i sig skulle kunna vara skadeståndsgrundande. Men eftersom Englas mamma, styvfar och syster inte kunnat visa exakt vilken i raden av alla dessa missar som förhindrade att Anders Eklund i tur och ordning kunde gripas, dna-testas, frihetsberövas och lagföras för mordet på Pernilla Hellgren och exakt när detta skulle ha skett, har orsakssambandet inte kunnat bevisas.
Att mordet på Engla faktiskt hade kunnat förhindras är det annars rätt många, även inom den juridiska världen, som hävdar. En av dem är kriminologiprofessorn Leif GW Persson. En annan Mårten Schultz, professor i civilrätt. På SVT:s debattsida skriver han att staten av humanitära skäl borde gå med på förlikning. Han konstaterar att fallet är unikt och att det knappast riskerar att leda till ”en lavin av ersättningskrav” i andra situationer där polisen inte agerat tillräckligt snabbt.
Moraliskt torde det stå klart att orätt begåtts mot Engla Höglunds efterlevande. Men ur samma moraliska perspektiv är det svårt att avgöra vem eller vilka som är skyldiga. Är det var och en av de polismän som struntat i tips, begäran om dna-prov och riksmordkommissionens lista? Är det länspolismästarna i Dalarna respektive Gävleborg? Eller är det staten, det vill säga i förlängningen justitieministern och regeringen, som bär ansvaret.
Enligt skadeståndslagen är det i normalfallet arbetsgivaren, det vill säga staten, som ska stå till svars. Och när nu denna stat, genom Justitiekanslern, bestridit ansvar finns heller ingen annan som kommer att bära det. Det är stötande.
Ännu mer stötande blir det av de ord som rätten väljer. För där står inte att de kärande har fel, bara att de ”som käromålen utformats och talan utförts” inte lyckats bevisa att de har rätt.
Processen har fått prägel av tävling i juridik där den starkaste parten vinner. En förlikning och en ursäkt hade varit mer värdigt.