Alliansregeringen startade i ett drömläge 2006. Munterhet rådde i hela ekonomin. För första gången efter andra världskriget skulle borgerligheten få ta över Sverige i goda tider.
Mycket snart var situationen förbytt i en mardröm. Den internationella finanskrisen lät höra av sig redan 2007 och 2008–09 störtdök ekonomin i världen. Det exportberoende Sverige drabbades extra hårt. Varslen om uppsägningar spred sig över landet. Förra året sjönk BNP med 5 procent.
När finansminister Anders Borg (M) på fredagen presenterade mandatperiodens sista prognos om den ekonomiska utvecklingen har det svängt igen. Tillväxten väntas bli 4,5 procent i år och 4 procent 2011, för att därefter sjunka till mer normala tal. Återhämtningen är bred och gäller både export, konsumtion och investeringar.
Uppgången får tydliga effekter på sysselsättningen, som ökar rejält 2010 och fortsätter åt rätt håll 2011. Arbetslösheten når en topp i år – dock långt under de tvåsiffriga tal som en gång befarades – men sjunker sedan i hygglig takt.
Ett valår har sådana siffror stor betydelse. Men är Sveriges ekonomiska comeback regeringens förtjänst? Nej, lika lite som det var Anders Borg som satte i gång den internationella finanskrisen, lika lite kan återhämtningen bokföras på hans konto.
Däremot kan en regering sköta sig bra eller dåligt med tanke på omständigheterna. Och, som IMF (Internationella valutafonden) konstaterade i juni, det mesta har skötts bra under krisen.
För det första har Sverige de starkaste offentliga finanserna av alla EU-länder. Det kunde verka tjatigt när Anders Borg ständigt mässade om hur viktigt detta var, men facit ser ut som det gör. Trots att de svenska statsfinanserna normalt är extremt konjunkturkänsliga har underskotten hållits i schack.
För det andra har regeringen mött krisen med konjunkturåtgärder som stöd till kommunerna och arbetsmarknadsutbildning. Kritiken har stundtals varit hård – de rödgröna har alltid sagt ”för lite och för sent” – men Anders Borg har hållit emot vidlyftiga krav på miljarder hit och dit.
För det tredje har regeringen hållit fast vid sina strukturreformer, som att göra det mer lönsamt att jobba och att få arbetsmarknaden att fungera smidigare. En djup kris är ett tillfälle att ta tag i saker, och Sverige har gjort mer än de flesta.
Men livet är inte problemfritt. Osäkerheten i världsekonomin är stor. I USA såg det rätt bra ut i våras, men därefter har en avmattning skett och särskilt många jobb skapas inte. Europa, som tidigare hackade sig fram, har fått fart men det beror till övervägande del på den tyska industrins exportsuccéer.
Skuldkrisen i Sydeuropa är långtifrån överstånden. Andra länder, som Storbritannien, ser sig också tvungna att raskt göra något åt det gigantiska budgetunderskottet. Vad USA ska göra åt sitt hål i statsfinanserna är oklart. Varningar saknas inte för att samtidiga åtstramningar i många länder ska lägga sig som en blöt filt på konjunkturen.
Anders Borg gör därför rätt i att fortsätta vara försiktig. Han anger reformutrymmet för nästa år till ynka 10 miljarder kronor. Pensionärerna ska få sänkt skatt, men de flesta reformambitioner vill Borg skjuta upp till slutet av nästa mandatperiod. Gissningsvis får ändå de mindre partierna i alliansen något att stoltsera med i det borgerliga valmanifestet.
Politiskt finns en fördel i att hålla tillbaka förväntningarna. Det gör att den rödgröna oppositionen inte kan sprätta ut pengar åt alla håll. Och i gropig sjö kan det kännas tryggt med en styrman som Anders Borg.