”Europas sjuke man” – så benämndes Tyskland för bara tio år sedan i den politiska debatten. Medan landets ekonomi stod och stampade och arbetslösheten var hög, imponerade tillväxten i länder som Irland och Spanien. Välståndsgapet inom Europa krympte och det talades om europeisk konvergens. Ränteskillnaden mellan olika euroländer försvann.
I dag vet vi att konvergensteorin byggde på en bubbla. Medan Tyskland slet med inhemska ekonomiska problem, steg priserna på fastigheter kraftigt i flera euroländer. Tack vare medlemskapet i valutaunionen sjönk räntorna och spekulationen i bygg- och bostadsmarknaderna satte fart. Löner och konsumentpriser ökade också snabbare än vanligt.
Det var först när den internationella finanskrisen bröt ut som lånefesten tog slut – men då med besked. Priserna på bostäder föll och byggmarknaden kraschade. Många förluster hamnade i banksystemet som sedan började tynga de offentliga finanserna.
Ibland heter det att södra Europa och Irland borde följa Tysklands tio år gamla recept för att ta sig ur den nuvarande krisen. I början av 2000-talet fattade förbundskansler Gerhard Schröder flera impopulära beslut som stärkte landets ekonomi. Arbetsmarknaden reformerades och löneutvecklingen var mycket måttlig. Steg för steg förbättrades konkurrenskraften – och i dag framstår den ”sjuke mannen” snarare som Europas styrkehus.
Att många EU-medlemmar behöver reformera sina ekonomier är lätt att instämma i. Men idén om att krisländerna borde ”följa Tysklands exempel” förtiger en tung faktor bakom den tyska framgången.
Ty vad som huvudsakligen förbättrade konkurrenskraften i början av 2000-talet, var att kostnadsökningarna i resten av euroområdet var mycket snabbare. Det tyska blev för varje år relativt sett billigare. Europeiska centralbanken bidrog till denna utveckling genom att hålla räntan låg, vilket under dessa år passade den tyska ekonomin men knappast resten av euroområdet.
Ändå fortsatte processen i nästan ett decennium, och varningsflagg restes sällan.
En viktig förklaring till kostnadsökningarna i söder var att framför allt tyska banker exporterade billiga krediter till dessa marknader. Lånekapitalet bidrog till två saker. Dels till att blåsa upp bygg- och bostadsbubblorna, dels till att tyska exportföretag fick en avsättning för sina varor och tjänster. Tack vare krediterna hade ju kunderna i de andra euroländerna ”råd” att konsumera.
Så hölls efterfrågan i den tyska ekonomin uppe, eftersom export till EU-området är en tung del av BNP, samtidigt som landets konkurrenskraft successivt stärktes gentemot resten av Europa.
Om södra Europa på allvar ska följa Tyskland i spåren, vad betyder det? Jo, att anpassningar behöver ske både i krisländerna och i Tyskland.
Översatt till tyska förhållanden innebär detta att landet behöver acceptera högre inhemsk inflationstakt under kanske ett decennium. Dessutom måste man spara betydligt mindre än i dag och få fart på konsumtionen. Tyskland kan inte fortsatta att ha ett stort överskott i bytesbalansen, om euroområdet ska ha en chans att rätta till sina interna obalanser.
Men att döma av debatten i Tyskland tycks politikerna knappast beredda att ta sina egna maningar på allvar. När man talar om förbättrad konkurrenskraft, tycks man mena att krisländerna ska stå för hela anpassningen på egen hand. Löner och priser ska sänkas i krisländerna, samtidigt som Tyskland fortsätter som vanligt.
Därmed förtiger man en avgörande del i den tyska framgångssagan, och man förutsätter att krisländerna ska vidta åtgärder som man själv aldrig behövde genomföra.
En sådan krispolitik bör kallas för vad den är: enkelriktad, orealistisk och orättfärdig.