Eftersom Vänsterpartiet har haft en annan grundhållning till insatsen i Afghanistan är det logiskt att partiet gick sin egen väg. Nu kan det njuta av friheten – och frukta ensamheten.
Det har inte varit lätt att hänga med Lars Ohly i alla svängarna. Innan Mona Sahlin i oktober 2008 bildade en allians med Miljöpartiet verkade han inte särskilt intresserad av något nära rödgrönt samarbete. Han kunde tänka sig ett tunnare gemensamt dokument inför själva valrörelsen. Men i övrigt värnade han sitt partis frihet att agitera som det självt önskade.
När han lämnades utanför förvandlades han till en hängiven anhängare av rödgrönt samarbete. Han fick en ny chans och släpptes in. Sedan markerade han snart på nytt att det fanns gränser. Både skolpolitiken och Afghanistanfrågan såg länge ut att vara omöjliga att göra upp om. Inte bara för att de rödgröna där stod långt ifrån varandra. Vänsterpartisterna verkade också trivas bra med att kunna profilera sig.
Mot alla odds blev det till sist ändå rödgröna överenskommelser om både skolan och Afghanistan – även om Lars Ohly i valrörelsen aldrig missade ett tillfälle att påpeka att hans parti alltjämt var emot betyg.
Efter de rödgrönas valförlust har Ohly varit det rödgröna samarbetets främste tillskyndare. Inte ens när de andra två partierna för en vecka sedan offentligt deklarerade att samarbetet tar en paus ville han se något problem. Den gemensamma kampen skulle gå vidare.
Men en vecka senare var det vänsterpartisterna själva som valde att gå en annan väg än sina rödgröna kamrater och lämna samtalen om Afghanistan.
I sak var det fullt logiskt. Deras motstånd mot den svenska insatsen i Afghanistan är gammalt och ideologiskt grundat. Vi borde aldrig ha skickat trupp och ska inte ha något att göra med militära insatser som leds av USA. Så enkel är saken ur Vänsterpartiets perspektiv.
Det märkliga var därför inte att Vänsterpartiet mälde sig ur den breda blocköverskridande uppgörelsen utan att de före valet kunde nå en kompromiss med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som ansett att vår insats varit både legitim och viktig att delta i.
Nu när Vänsterpartiet valt att inte delta i den blocköverskridande Afghanistan-överenskommelsen har Lars Ohly gått varvet runt. Han är tillbaka där han var för lite drygt två år sedan. Att döma av den rundringning till partidistrikten som DN redovisade i går trivs partiet bra i den positionen: Tre fjärdedelar ansåg att det är bättre att partiet går sin egen väg än att det håller fast vid det rödgröna samarbetet.
Vänsterpartiet har ingen stark tradition av ansvarstagande och kompromisser. Det stödde Socialdemokraterna när de som ett led i budgetsaneringen efter valet 1994 ville höja skatterna. Under Göran Perssons regeringstid hade det tillsammans med Miljöpartiet ett organiserat samarbete med regeringen. Men medan de gröna ogillade denna lösare relation och krävde del av regeringsansvaret passade en modell som gav inflytande utan ansvar Ohly och hans kamrater som hand i handske.
Problemet för Ohly är inte en lösare relation i sig utan att det politiska landskapet har förändrats. Med Sverigedemokraterna i riksdagen blir det svårare än tidigare att skapa majoritet i riksdagen. Så breda uppgörelser som den om Afghanistaninsatsen kommer inte att bli vanliga. Men uppgörelsen visar att medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet har möjligheten att samarbeta i olika riktningar är rödgrönt samarbete i praktiken Vänsterpartiets enda väg till inflytande.
Det kan just nu vara tillfredsställande att få agitera utan hänsyn till några restriktioner. I längden blir det ensamt.