Det är minerad mark moderaterna ger sig ut i med sitt dokument om en ny invandringspolitik: ”Fler vägar in – nycklar till Sverige och det svenska samhället”. En del av resonemangen är kloka och modiga. Andra populistiska och marginella.

Men det är ett viktigt steg i asylprocessen som saknas. Ett steg som skulle kunna vara en del av förklaringen till den låga sysselsättningsgraden, och därmed utanförskap och radikalisering, bland immigranter som tagit sig till Sverige. ”Den svenska kravlösheten har för många asylsökande blivit en förbannelse som inneburit att den egna initiativförmågan undertryckts”, skriver moderaterna.

Men en större förbannelse är att endast en minoritet av de asylsökande, långt färre än i många andra länder, erkänts som flyktingar. För att få stanna i Sverige har i stället gällt att man antingen varit anhörig eller att man bär på ett stort lidande. Förut hette det humanitära skäl och utgjorde under många år den största tillståndsgruppen. Nu heter det ”Synnerligen ömmande skäl” och är efter gruppen ”Skyddsbehövande” den näst största enligt Migrationsverkets statistik. År 2007 gavs 1 113 asylsökande flyktingstatus. Nästan fyra gånger så många, 3 938 fick stanna under kategorin ”Synnerligen ömmande skäl”.

De ömmande skälen kan vara själsligt eller kroppsligt lidande. Den som vill stanna i Sverige har bättre chans ju större lidande hon utvecklar under en prövningstid som förstås är påfrestande nog som den är. Det stärker inte precis initiativförmågan.

Det är bra att regeringen öppnat för arbetskraftsinvandring. Men grunderna för uppehållstillstånd skulle också behöva ses över. Det är svårt att se varför grupper som flyr från vissa konflikter har så lätt att erkännas som flyktingar i andra länder men så svårt i Sverige.

I medborgarskapsfrågan går moderaterna rätt och fel. Rätt genom att påpeka att det i grunden är någonting gott med att människor som kommer hit vill bli fullvärdiga medborgare. Men fel genom att i stycket därefter diskutera möjligheten att frånta människor medborgarskap som erhållits ”på felaktiga grunder”. Vad betyder det? Och efter hur lång tid? Ska den som ljugit om sin flyktväg 15 år tidigare – och därför egentligen skulle sökt asyl i ett annat land – fråntas sitt svenska medborgarskap?

I avsnittet om brottslighet slår trion in på en väl populistisk stig. De vill utvisa den som döms för grova brott även om den dömde har ett permanent uppehållstillstånd. Men den möjligheten medger utlänningslagen redan i dag. Familj och minderåriga barn ger inte nödvändigtvis något skydd.

Aktiva vårdnadshavare med småbarn kan skickas till andra sidan jordklotet medan mor och barn blir kvar i Sverige. Graden av anknytning, tid i Sverige och typ av brott avgör. Det finns fall där tre snatterier och en stöld av två mobiltelefoner enligt Högsta domstolen räckt för utvisning (NJA 2006 s.375). Det är svårt att se att ribban skulle behöva läggas lägre än så.