Ledare

Erkänt principlösa boliner

Inte så diplomatiskt.
Inte så diplomatiskt. Foto: ANNIKA AF KLERCKER / TT

Israelisk polis sköt på torsdagen ihjäl en palestinier, misstänkt för mordförsök på en judisk ultranationalist. Kravaller utbröt i Jerusalem. Tidigare i veckan skyndade den israeliska regeringen på planerna att bygga nya lägenheter på ockuperad mark, bosättningar som utlandet anser olagliga. Bara ett par månader har gått sedan ett blodigt krig rasade mellan Israel och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza.

Sådan är den sorgliga verklighet som bildar fond till den svenska regeringens beslut att erkänna Palestina som stat.

Att palestinierna har rätt till självbestämmande är självklart. Motiveringen för erkännandet är däremot svajig: att skapa jämbördiga relationer till parterna i konflikten och att underlätta en fredsuppgörelse. Beslutet är dessvärre ett slag i luften, utan betydelse på marken.

Är de folkrättsliga principerna för en palestinsk stat uppfyllda? Inte enligt traditionella kriterier. Palestinska myndigheten, ledd av PLO/Fatah, styr 40 procent av Västbanken men israelerna kontrollerar säkerheten. Visserligen är 1967 års gränser utgångspunkten för en statsbildning, men land måste bytas vilket bara kan ske efter förhandlingar. Hamas regerar enväldigt Gaza, och där har president Mahmoud Abbas inget att säga till om.

Det finns alltså inget klart definierat territorium och ingen effektiv regering. Israels ockupation är ett faktum – liksom Hamas. Vilket Palestina Sverige erkänner är ett mysterium.

FN-resolutionerna efter sexdagarskriget 1967, som PLO så småningom godtog, föreskrev ett slut på ockupationen. Samtidigt betonades Israels rätt till säkerhet och fred. Hamas förbehåller sig dock rätten att emellanåt skjuta en missilsvärm mot israeliska städer, och vägrar fortfarande att acceptera Israels existens.

Utrikesminister Margot Wallström (S) lutar sig bland annat mot folkrättsprofessorn Ove Bring. Han menar att en ny princip växt fram som medger erkännande även av en stat som inte kontrollerar hela territoriet. Fallet Kroatien 1992 brukar anges som exempel, men det haltar eftersom regeringen i Zagreb behärskade större delen av landet.

Bring hävdade redan 2011 att Abbas och Hamas hade försonats, vilket var en ren chimär. Även i våras bildades en palestinsk samlingsregering på papperet, men Hamas släpper inte greppet om Gaza.

Folkrätten är ingen exakt vetenskap. Wallström och Bring vill erkänna Palestina för att de tycker att det är riktigt, inte för att paragrafer eller fakta talar för det. De låtsas därför som om problemet Hamas inte existerar.

Ingredienserna i en tvåstatslösning är kända sedan länge. Gränser måste förhandlas, Israel tillåta att Jerusalem även blir palestiniernas huvudstad. Men precis som bosättningarna saboterar förutsättningarna för en uppgörelse är det palestinska villkoret att alla 1948 års flyktingar ska få återvända en viktig stötesten. Detta skulle omöjliggöra Israel som judisk stat. Även denna fråga ignoreras av den svenska regeringen.

Wallström säger sig hoppas att fler EU-länder ska följa Sverige. Inte ens de nordiska grannarna verkar göra det. Och hon om någon borde ägna EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik en tanke. Det går att hävda att den är ett skämt, men säg det då.

Att Israels regering skulle låta sig påverkas av önskelistor från Stockholm är inte särskilt troligt. Både den och premiärminister Benjamin Netanyahus parti har ett stort inslag av rabiata motståndare till eftergifter. Detta var tyvärr de israeliska väljarnas vilja förra året.

Palestinska säkerhetsstyrkor samarbetar med Israel på Västbanken, men Abbas får ingen belöning. Han är å sin sida politiskt omgärdad av krafter utan större kompromissvilja. Och om PLO vågade tillåta val finns risken att Hamas skulle vinna.

Till slut är fredssamtal om en tvåstatslösning den enda vägen framåt, hur oändligt lång den än ser ut. Palestinierna har rätt till en egen stat, men har väldiga interna hinder att ta itu med. Israelerna har rätt till erkännande, och till att antagonister slutar försöka förgöra dem med våld. Men den judiska demokratin kan inte överleva om den ska byggas på krossade palestinska drömmar.

Den andra sidans extremister utgör en ursäkt för båda parterna att slippa komma överens. Ett svenskt erkännande av Palestina förändrar inte ett dyft.