Denna morgon för tio år sedan vaknade Sverige upp till förfärande nyheter, det var nyheter så omskakande att många nog hade svårt att inse vad som faktiskt hade skett.
Passagerarfärjan "Estonia" hade sjunkit på sig väg från Tallinn till Stockholm och tagit över 800 människor med sig i djupet. Med hjälp av helikoptrar och andra fartyg kunde 137 nödställda räddas.
Att alla de som förlorade någon när och kär i vågorna hade, eller alltjämt har, en personlig sorg är givet. Men "Estonias" haveri utvecklades också snabbt till något av ett nationellt trauma.
Och nog fanns det åtskilligt som brast. Det brast i krishanteringen och det brast i den politiska hanteringen. Två statsministrar - Carl Bildt, som veckan före katastrofen förlorat regeringsmakten, och Ingvar Carlsson som vunnit den - lovade att vraket skulle bärgas. Det skedde inte. Debatten om övertäckning väckte nya känslor. Fältet låg dessutom fritt för diverse konspirationsteorier.
För Estland var traumat i någon mån ett annat. Det är ett litet land och de flesta familjer drabbades på något sätt. Estland var då också en ny demokrati - självständigheten, befrielsen från Sovjetunionens ok, låg bara några år tillbaka i tiden. Och så inträffade katastrofen, en katastrof som ur estniska ögon inte kan ha blivit lättare att hantera av påståenden från svenskt håll om att den estniska besättningen inte skött sitt jobb ordentligt.
I Estland var också båten till Sverige tidigt en symbol för friheten och för landets vilja att komma västerut. "Estonias" föregångare, "Nord Estonia", började redan under Sovjettiden att trafikera Tallinns hamn. Den båten förebådade något nytt och bättre, öppnare gränser och friare utbyte, att den påtvingade isoleringen äntligen skulle brytas.
I dag tronar ett vackert minnesmonument över "Estonia"-katastrofen utanför gamla staden, med utsikt ner mot havet. Men det är ett annat Tallinn som monumentet står i, och det är ett annat hav som en besökare kan titta ut över.
Estland är ett land med självförtroende. Det har fått efterlängtade säkerhetsgarantier genom medlemskapet i Nato. Det har genomgått en genomgripande reformprocess och är sedan den 1 maj i år fullvärdig medlem i EU. Båtarna till Sverige, som bara blir fler och större, är endast ett av många alternativ för de ester som vill ta sig utomlands. Estland är ett land bland andra.
Östersjön är också en annan i dag. Det militära hoten från Sovjetunionen var i och för sig borta redan för tio år sedan, men osäkerheten och instabiliteten fanns kvar. De baltiska staternas väg in i den europeiska värmen var på intet sätt given. Det var små steg som togs.
Ännu år efter "Estonias" förlisning talades det på allvar om att Estland skulle släppas in i EU och Litauen i Nato medan Lettland skulle lämnas i en gråzon. I Ryssland var kommunisternas återkomst till makten ett reellt alternativ. Boris Jeltsins ställning var osäker.
I dag är Östersjön, med reservation för Ryssland, omgiven av stabila demokratier som alla på olika sätt är inbäddade i europeiska institutioner.
När "Estonia" förliste fanns det i namnet och det positiva som fartygsförbindelsen västerut inneburit för Estland utrymme för oroande symboliska tolkningar. "Estonia" hade burit på ett hopp men sedan gått under. I dag tio år senare har Estland lämnat alla sådana tolkningar bakom sig.
DN 28/9 2004