Iran bubblade av förhoppningar. Presidentvalet den 12 juni 2009 lovade att bli spännande, de som önskade ett friare land kunde vinna. Men redan innan vallokalerna stängt hade regimen utropat den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad till segrare.

De massiva folkliga protester som följde mot det uppenbara valfusket tände ett annat slags hopp. Miljoner modiga iranier krävde respekt för resultatet. I Iran och hela världen började människor tro att demonstrationerna kunde beveka regimen, och kanske förebåda en demokratisk omvälvning.

Så blev inte fallet. Chefen för det mäktiga Revolutionsgardet förklarade visserligen i veckan att de åtta månader långa gatuprotesterna varit det värsta hotet mot regimen sedan den islamiska revolutionen 1979, farligare än Iraks invasion. Den iranska teokratin har ändå överlevt på en kombination av våldsam repression och mer subtila metoder.

Demonstranter har skjutits ihjäl, tusentals aktivister fängslats, åtskilliga har avrättats, andra torterats. Samtidigt har människor förlorat jobbet för att ha deltagit i protesterna, och studenter har kastats ut från universitetet.

Press och internet censureras hårt, BBC:s persiska kanal störs ut. Dissidenter uppmuntras att lämna landet. Ungdomar och kvinnor trakasseras av moralpolisen som delar ut höga böter för olämpligt beteende eller felaktig klädsel. Regimens tjallare finns överallt.

På ett plan har det fungerat. Den gröna proteströrelsen är kväst, om än inte krossad. Fredliga demonstrationer som skulle ha hållits i dag, lördag, har ställts in ”för att skydda liv och egendom”. Mir Hossein Mousavi, som förmodligen fick flest röster i presidentvalet i fjol, och andra ledare för rörelsen har isolerats.

Priset för att slå ned oppositionen är djupa sår i det iranska samhället. Iran har aldrig varit en ren diktatur, regimen rymmer olika fraktioner som ibland hamnar i öppen dispyt. Valen har inte varit en fars även om kandidaterna har sållats hårt. Men i dag härskar en regim som inte litar på sitt folk, och känslan är ömsesidig. Prästerskapet är splittrat och militärens makt har ökat.

Repression är dock bara en del av förklaringen till att den gröna rörelsen inte lyckades. Den bestod av många människor men saknade gemensamt mål. Mousavi var en del av regimen och ingen revolutionär, och hans meriter som demokrat är inte lysande. Å andra sidan är sprickor inom regimen sannolikt en förutsättning för en lyckosam demokratisering.

Förtrycket i Iran hänger ihop med den internationella striden om landets kärnteknikprogram. Samma regim som fuskade med rösterna i presidentvalet har också fuskat med sina förpliktelser mot ickespridningsavtalet om kärnvapen. Iran har dolt sin anrikning av uran och vägrat tillträde för inspektörerna från FN:s atomenergiorgan IAEA. Omvärldens misstankar om Irans kärnvapenambitioner är befogade.

FN:s säkerhetsråd skärpte i onsdags sanktionerna mot Iran. Det är viktigt för säkerheten i Mellanöstern och världen att Iran avstår från kärnvapen. Men Iran försöker använda sanktionerna i propagandasyfte på hemmaplan. Världssamfundet måste därför vara noga med att förklara att bestraffningen riktar sig mot en skrupelfri regim och inte mot det iranska folket.

Under ansträngningarna att motverka kärnvapenhotet får omvärlden heller inte glömma iraniernas längtan efter frihet. Krav måste ställas på att de politiska fångarna i Iran släpps, på att mänskliga rättigheter respekteras och på att nationella minoriteter får rätt till ett värdigt liv.