Kommer Europa att rida ut krisen? Kommer Tyskland att betala om ett euroland gör bankrutt?

Sådana frågor dryftas nu på allvar av olika EU-förståsigpåare. Bekymren över arbetsreglerna och förhållandena mellan EU:s institutioner har sjunkit i bakgrunden.

Den ekonomiska krisen trycker ner Europa, men att säga att hela det stora unionsbygget knakar är att överdriva. Men påfrestningarna kan inte döljas av aldrig så många toppmöten.

EU-samarbetet bygger på att medlemmarna förmår sätta det gemensamma bästa först och ha ett längre perspektiv än nästa opinionsmätning. Den gemensamma marknaden och det allt närmare samarbetet har gjort européerna rikare, fast detta inte står klart för varje EU-medborgare. Tvärtom är det många som under de omvandlingar som också hör till EU-bygget skyller problemen på Bryssel. Därtill också uppmuntrade av sina politiker.

För politikerns närmsta syfte är att behaga sina väljare, då är det bekvämt att ta på sig äran för det som går bra och lägga ansvaret för det som går mindre bra på någon annan. Denna politikerns instinkt leder honom nu till att söka skydda sina egna väljare. Åtgärder för att lindra krisen ska komma dem till godo, och inga andra. Tydligast på den punkten har president Sarkozy varit. Fransk bilindustri skulle få hjälp om den tog hem tillverkning till Frankrike.

När Slovakien och andra EU-medlemmar protesterade slog Sarkozy till reträtt. Men hans politiska budskap hade ändå gått fram till hans väljare: Frankrike först.

Andra EU-länder har hållit emot, om vi undantar Storbritanniens bankstöd. Men det gäller inte bara vad man gör utan i hög grad vad man inte gör. När finanskrisen bröt ut i höstas agerade EU-länderna snabbt och i enighet. Skillnaden mot den politiska dragkampen i Washington var tydlig. Sedan har krisen spritt sig till tillverkningsindustri, fastighetssektor och övergått i depression i flera EU-länder. Den europeiska bilindustrin är den bransch som så här långt fått störst problem.

I takt med att tillväxten upphört, kreditmarknaderna stannat, valutor kommit under press och konsumenterna blivit ytterligt försiktiga har skillnaderna i EU-ländernas ställning blivit uppenbara. Värst utsatta är de nya medlemmarna i östra Europa, Ungern och Lettland har måst vända sig till Internationella valutafonden, IMF. Utebliven tillväxt, hög belåning och hårda sparkrav har lett till politisk oro, bland annat i Riga.

Också eurozonens gamla problemländer i söder är på väg mot samma sorts bekymmer: för hög belåning, för svaga statsfinanser och växande arbetslöshet.

Men lika beslutsamma som EU-länderna var när finanssektorn hotade att falla lika svårt har de nu att samla sig till en politik för att hejda nedgången och få tillväxten att starta ånyo. Tyskland, som i alla år hållit bank åt Europa och förmått få andra med på en gemensam politik, har nyckeln också denna gång. Men nu har tyskarna egna problem och är dessutom inne i ett avgörande valår. Få tror att Tysklands ledare då ska förmå lyfta sig själva i håret. Allra helst om relationen till den gamla partnern Frankrike inte är den smidigaste.

Om ett par veckor håller EU-ledarna ännu ett toppmöte. Den här gången är det ett ordinarie sådant med just ekonomi som ämne. Marsmötena startade i optimism sedan ledarna i Lissabon år 2000 antagit ett program som skulle göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Varje år i mars skulle man stämma av. Det känns länge sedan.

Det bästa vi nu kan hoppas är att de ­erinrar sig denna ambition och avstår från börja bryta upp det gemensamma som åstadkommits.