Texten är en svidande vidräkning med FN:s föreslagna deklaration om kvinnors rättigheter. I tio punkter slår bröderna fast hur förslagen är oförenliga med islam, slår sönder familjen och innebär ”slutsteget i den intellektuella och kulturella invasionen av muslimska länder”.
Om Egypten skulle skriva på finns det ingen hejd på den ”dekadens” som enligt bröderna står för dörren:
Flickor får full sexuell frihet och rätt att bestämma sitt eget genus. Homosexuella får lika rättigheter och prostituerade ges respekt. Tonårsflickor får tillgång till preventivmedel. Och, ve och fasa, även otrogna fruar och deras bastardbarn erkänns rättigheter!
Vad värre är: den kulturella invasionen skulle också medföra att muslimska kvinnor fick gifta sig med ickemuslimska män samt att makten över skilsmässor flyttades från den äkta mannen till domstolen. En effekt blir att domstolarna behandlar en man som våldtagit sin hustru lika bryskt som om han varit en främling!
Och så, menar Brödraskapet, kan vi förstås inte ha det.
Uttalandet är beklämmande läsning, inte minst för alla dem som välkomnat Mubaraks fall och de efterföljande valen. Är detta det slutliga beviset på att den egyptiska revolutionen, kanske hela arabiska våren, misslyckats?
Inte nödvändigtvis. För ju mer extremisterna avslöjar sig, ju hårdare de sätter klackarna i marken och spjärnar emot liberalisering och modernisering, desto tröttare på sina härskare lär vanliga människor bli.
Över hela arabvärlden tycks nu missnöjet öka med det internationella muslimska brödraskap som för bara ett par år sedan sågs som det enda realistiska politiska alternativet efter diktatorernas fall. I Egypten, det land som har de flesta av omvärldens kameror riktade mot sig, utkämpar president Muhammad Mursi en allt desperatare kamp på flera fronter.
Efter höstens debacle med presidentens dekret om utökad makt, följt av hans sjabbel med landets nya konstitution, är Mursis förtroende bland väljarna lågt och relationen till oppositionen djupfryst. I bakgrunden lurar de ortodoxa salafisterna som pressar Brödraskapet att gå i än extremare religiös riktning.
Samtidigt utkämpas regelbundna gatustrider där människoliv går till spillo, och både polis och Brödraskapets sympatisörer anklagas för övervåld.
Egypten blöder ekonomiskt och är starkt beroende av ekonomisk hjälp utifrån. Men ju mer fundamentalistiskt bröderna agerar, desto mindre benäget blir väst att bidra med lån, handel och turism.
Det är ett besvärligt moment 22. För att få bukt med extremismen krävs ekonomisk utveckling – i första hand minskad arbetslöshet – men tillväxt i ekonomin blir svår att skapa utan minskad extremism.
Det borde med andra ord finnas en öppning för den mer sekulära oppositionen, men i dag är den splittrad och har svårt att samla väljarna. Den dag Brödraskapet har regerat sönder sig och väljarna tröttnat måste det finnas långsiktigt trovärdiga alternativ till islamismen.
Med tanke på Egyptens ekonomiska och politiska kaos borde den dagen nu komma allt närmare. När Muslimska brödraskapet på sin hemsida kallar kvinnors rättigheter för ett hot mot samhällets grundpelare är det lätt att spontant reagera med förtvivlan. Men kanske är det desperata tonfallet ett tecken på att bröderna själva börjar frukta att deras dagar vid makten är räknade.