Huvudledare

Ett destruktivt förhållande

Arbetarrörelsen har två grenar, lyder socialdemokratins grundsats. Läran om den facklig-politiska tandemkraften tillhör inom Rörelsen livets eviga och orubbliga sanningar.

Det övervägande intrycket när LO i går höll valkonferens i Stockholm var att den fackliga centralorganisationen och Socialdemokraterna står i färd med att förnya sina traditionella band. LO bidrar i vanlig ordning med många sköna miljoner till partiets valrörelse, och satsar extra med en egen kampanjledning. Målet är att sätta en socialdemokrat på statsministerposten.

Personkemin i samarbetet tycks fortfarande fungera utmärkt. På LO:s ordförandepost sitter en tidigare SSU-topp och socialdemokratisk partifunktionär, Karl-Petter Thorwaldsson. Över den politiska grenen råder samtidigt Stefan Löfven, tidigare ordförande i Metall. Genom sådana stolsbyten stärks den facklig-politiska maktflätan.

Men bakom gårdagens ömhetsbetygelser mellan ledarna doldes också djupa relationsproblem. Såväl Social­demokraterna som LO har tampats med omfattande medlemstapp och svår anpassning till en ny verklighet. De respektive organisationernas förtroendekriser och identitetsproblem under senare tid har fått ett redan daterat arrangemang att framstå som alltmer krystat.

På ett drygt decennium har en halv miljon medlemmar försvunnit från LO:s rullor, och ett krympande antal av dem som står kvar väljer S. Förra gången röstade lite drygt hälften av de anslutna på Socialdemokraterna.

I jakt på relevans och politisk legitimitet genomförde LO förra året så en stor medlemsbarometer. Enkätsvaren knådades samman av ledningen och blev en alldeles egen valplattform. Fackets agenda, med 13 politiska förslag, presenterades i går.

När tidningen Kommunalarbetaren lade förslagen jämte partiernas program visade det sig att åtta punkter stämde överens med Socialdemokraternas agenda. Vänsterpartiets politik gick i linje med tolv av LO:s krav.

Det såg först ut att vara ett djärvt drag av Thorwaldsson att ta fram en självständig sakpolitisk valagenda. Men det uttalade målet med den politiska plattformen, sades det i går, är att ”mobilisera minst 60 procent av LO-förbundens medlemmar att rösta på Socialdemokraterna”. Ska LO, efter att först ha pejlat in gräsrötterna och lagt grunden för en oberoende kampanj, sedan övertyga de egna medlemmarna att rösta på S? Det hela ter sig som en kullerbytta.

Självmotsägelsen kastar ljus över den strategiska lindans som förhållandet med S innebär. Och även om det råder bred uppslutning bakom de partipolitiska banden är det värt att notera att ett förbund, Transport, i år har valt att inte sponsra den socialdemokratiska kampanjen. ”Det är en anständighetsfråga gentemot medlemsgruppen att man inte skänker pengar direkt till ett parti”, sa ordföranden Lars Lindgren i en kommentar till Svenska Dagbladet.

Det låter som en uppfriskande hållning från en organisation som vill kunna göra anspråk på att företräda fler än medianmedlemmen.

Att LO:s politiska plattform skulle landa i en profil som ligger närmare Jonas Sjöstedt än Stefan Löfven var visserligen ingen skräll. Men det bidrar till att göra den redan svåra regeringsfrågan ännu mer besvärlig för Socialdemokraterna.

Med tanke på att LO 2008 låg bakom kraven på Mona Sahlin att införliva Vänsterpartiet i hennes regeringsalternativ är det inte utan goda skäl de fackliga kusinerna lastas för den förra valförlusten. Löfvens fastlagda plan är att manövrera sig genom årets valrörelse utan att hamna i sällskap med V. LO lär avhålla sig från att störa den här gången.

Men Löfvens tankar om ett regeringsunderlag över blockgränsen tappar kraft av att hans starkaste allierade så tydligt och uttalat står till vänster om honom själv. Trovärdigheten blir ofrånkomligen lidande av den uppenbara risken att LO senare kan komma att ställa krav på att V ska sitta med i regeringen. Fackets pengar och plats i Löfvens partistyrelse innebär, även om man vill hävda ett slags rågång, att hans handlingsfrihet begränsas. På samma sätt hålls LO tillbaka av det motsägelsefulla förhållandet till S.