För två år sedan talades det mycket om klimatpolitik i EU. Stolta deklarationer antogs och långtgående målsättningar slogs fast.
Efter det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn tystnade diskussionen. Sedan dess har det mest handlat om unionens ekonomiska problem. EU-ledarnas engagemang för klimatfrågorna har svalnat påtagligt. Men i det tysta pågår förändringar.
Faktum är att unionen för närvarande försöker genomföra världens mest ambitiösa försök att minska utsläppen av växthusgaser.
Ett nytt system för handel med utsläppsrätter har införts. Det lider fortfarande av en del inkörningsproblem men bygger på en god idé som för närvarande sprids till andra delar av världen. Kina har till exempel visat intresse för det europeiska experimentet.
De stolta målsättningarna rörande utsläppsminskningar håller också på att brytas ned till praktisk politik.
I början av veckan presenterade EU-kommissionen en ”färdplan för att skapa ett konkurrenskraftigt koldioxidsnålt Europa fram till 2050”.
Dokumentet innehåller inga tydliga förslag, utan består framför allt av en analys av läget. Planen visar behovet av omfattande investeringar i klimatsnåla bostäder och transportsystem, men förslag om när det ska ske och hur det ska betalas ska komma senare.
Färdplanen innebär ändå att EU tar ännu ett litet steg från ord till handling. Det som styr inriktningen är de bindande mål som unionen redan har slagit fast.
Utsläppen i EU ska minska med 20 procent fram till 2020 och med 80–95 procent fram till 2050. Dessutom är medlemsländerna bundna av målsättningar som rör förnybar energi och det finns också riktlinjer för energieffektivitet.
Det är lätt att vara kritisk mot alla dessa vackra ord. Varför inte sätta i gång här och nu? Dessutom sitter djävulen som vanligt i detaljerna. Innan konkreta planer presenterats är det svårt att ta ställning till om unionens politik är tillräckligt framsynt och klok.
Men målsättningarnas betydelse som bindande riktmärken ska inte underskattas. Dessutom har utvecklingen i Europa redan börjat gå åt rätt håll.
På snart tjugo år – mellan 1990 och 2009 – har utsläppen av växthusgaser i EU minskat med 16 procent. Under samma period växte den samlade produktionen av varor och tjänster med 40 procent.
Men att tillväxt inte står i motsättning till minskade utsläpp av växthusgaser visar utvecklingen i Sverige. I vårt land har BNP ökat med 50 procent sedan 1990 samtidigt som utsläppen har gått ned med 17 procent.
Det finns alltså skäl till viss optimism. Utvecklingen går åt rätt håll. Men det går för långsamt.
Kommissionens färdplan visar att utsläppen i Europa kommer att minska med bara 40 procent fram till 2050 – om inget mer görs.
Därför var det bra att statsminister Reinfeldt i måndags, i ett linjetal om EU-politiken, tydligt förklarade att regeringen fortsätter att driva på och bland annat vill ha en miniminivå för koldioxidskatter inom EU.
Målen borde också skärpas. Eftersom EU redan är på god väg att minska utsläppen med 20 procent fram till 2020 kan kraven höjas redan nu.
I dag står USA och Kina för nästan 50 procent av utsläppen, och Europa kan förstås inte förhindra de globala klimatförändringarna på egen hand. Men exemplets makt är stor och EU bör sätta fart på den inslagna vägen.