Staten behöver nationella prov för att få överblick och viss kontroll över Skol-Sverige. Däremot talar ingenting för att sådana tester i fler ämnen höjer utbildningskvaliteten. Tvärtom.
Utbildningsminister Jan Björklund har byggt sin karriär på budskapet att kraven i svensk skola har varit både för låga och för otydliga. Det har varit ett slagkraftigt budskap. Dels har många väljare egna erfarenheter av en skola som stundom visar missriktad välvilja och sänker kraven i stället för att möta alla med höga förväntningar. Dels är det rätt att sikta högt. Självklart måste målet vara att höja kunskapsnivån.
När elever börjar halka efter krävs tidiga insatser. Det ansvaret ligger på varje lärare, varje skola och varje kommun. Men ytterst har också staten ett ansvar. Därför var det rätt att införa nationella prov i årskurs 3.
Proven höjer inte i sig kunskapsnivån.Men de etablerar en kontrollpunkt. Elever, föräldrar, lärare, rektorer, kommun och stat – alla får de något gemensamt att förhålla sig till. Visar testerna att elever har stora problem med läsning och räkning, krävs kraftfulla åtgärder.
Det är också rimligt att följa upp dessa resultat i årskurs 6 och 9. Med tre tillfällen för kontroll av elevernas grundläggande färdigheter skaffar sig staten en överblick över hur det står till ute i Skol-Sverige.
Nu vill utbildningsminister Jan Björklund gå vidare på den inslagna vägen. I Ekots lördagsintervju aviserade han att regeringen kommer att införa fler nationella prov i årskurs 6 och 9. Samtliga natur- och samhällsorienterande ämnen ska testas: kemi, fysik, biologi, historia, geografi, religionskunskap och samhällskunskap.
Eleverna ska dock inte behöva göra nationella prov i alla dessa sju ämnen utan bara i ett av NO-ämnena och ett av SO-ämnena. Vilka två det blir ska skolorna inte veta i förväg.
I intervjun gav utbildningsministern två argument för sitt förslag: För det första innebär nationella prov en kontroll av kunskapsnivån – och den bör vara hög i alla ämnen inte bara i de tre som hittills testats. För det andra är dessa prov nationellt normerande och minskar godtycket i betygsättningen.
Men om mer av samma är ett framgångsrecept beror på var man befinner sig någonstans. För en stat som har dålig överblick kan vinsterna med ökad kontroll vara betydande. Men kontrollåtgärder har alltid ett pris.
Den mest uppenbara kostnaden ligger i arbetet med att utveckla och rätta nationella prov. Dessutom finns kostnader som har att göra med hur de som utsätts för kontrollen reagerar på den.
I den mån nationella prov bidrar till att både lärare och elever tar sitt arbete på allvar kan de ha en positiv verkan. Men inför skärpta krav finns alltid motstrategier. Den som är rädd för att misslyckas och straffas tänker mindre på att lära för livet än på att klara testet.
Det behöver inte vara något större problem i ett ämne som matematik. Där finns få genvägar. Även om eleverna vet vilken typ av uppgifter som brukar vara med på de nationella proven, så måste de öva och försöka förstå vad uppgifterna går ut på.
Nationella prov i ämnen som historia eller religionskunskap blir lätt styrande på ett mer begränsande sätt. Både lärare och elever kommer nervöst att lusläsa gamla prov och försöka klura ut hur provkonstruktörerna tänker.
Om de nationella proven är inriktade på fakta kommer undervisningen att få en sådan slagsida. Om de rymmer friare essäuppgifter kommer skolorna att börja träna eleverna på den typen av uppgifter. Det blir ett ängsligt jagande efter sådant som kan ge utdelning på de nationella proven i stället för ett systematiskt arbete med att ge eleverna både bredd och djup i sina kunskaper.
DN 15/2 2011