Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Ett justitiemord med barn som offer

Other: Tommy Pedersen / TT

DN 10/5 2017. I en svensk domstol kan ett barn som inte har fyllt 15 år aldrig straffas för brott. Två bröder i Arvika, fem och sju år gamla, fick hösten 1998 i stället sin dom på en presskonferens.

Där anklagades de för att ha strypt sin lekkamrat med en pinne. Efter mordet ska pojkarna ha gömt offrets livlösa kropp i vassen vid Glafsfjordens strand. Ångrade de gärningen? Nej. Det var den fasaväckande bild som polisens förundersökningsledare Rolf Sandberg återgav med djupaste övertygelse.

Berättelsen tycktes klar. Ett trovärdigt erkännande sades ha starkt stöd i bevisningen. Fallet avslutat – hur förbluffande det än kunde förefalla. Och eftersom de båda bröderna i myndigheternas ögon sågs som skyldiga har de också fått leva med denna informella dom ända sedan fyraårige Kevin miste livet.

Den historia som nu rullas upp i DN och SVT:s "Dokument inifrån" tyder på något helt annat. Ett justitiemord med två barn som offer.

Något som liknar ett erkännande finns nämligen inte dokumenterat. Kanske, möjligen – dock inte så sannolikt – berättade femåringen saker för Rolf Sandberg som verkligen bekräftade brödernas inblandning.

Men det ska ha varit vid en tidpunkt då både kamera och bandspelare var avstängda. Och det var i så fall efter ett trettiotal långa förhör, ihärdigt lirkande, "vallning" på fyndplatsen och många ledande frågor om vad pojkarna hade varit med om.

"Enormt riskabelt." Så har Sara Landström, expert på barnförhör och docent i psykologi, beskrivit metoden för DN. Dels kan barn ha svårt att urskilja vad som är en riktig minnesbild. Dels vill de vara vuxna till lags. Enligt riktlinjerna bör det inte hållas förhör med små barn mer än enstaka gånger.

Någon teknisk bevisning – ens till stöd för polisens pinnteori – finns inte heller. Det avslöjades i den första delen av SVT:s granskning (3/5).

Som DN kunde berätta i tisdagstidningen hade bröderna dessutom alibi. Under de timmar då mordet på Kevin måste ha begåtts hade brödernas familj vänner på besök. De åt middag. Vittnen bekräftar att de två pojkarna befann sig under uppsikt.

Hur kunde polisen då intala sig att pojkarna måste ha dödat sin kompis? Av vad som hittills framkommit i "Dokument inifrån" var inte alla alldeles övertygade. Men utredningen lutade sig starkt mot en auktoritet, psykologiprofessorn Sven Å Christiansson, och han drev linjen att barnen var skyldiga. Det sades att det bara skulle ta lite tid att få sanningen ur dem. Förundersökningsledaren Sandberg och de poliser som förhörde barnen influerades av expertens teorier och detaljerade instruktioner.

Uppstod här samma enspåriga grupptänkande som ledde till skapandet av massmördaren Thomas Quick? Fallen har beröringspunkter. En är professor Christiansons närvaro. Vid båda händelser sattes rättsäkerheten också ur spel av att ingen inblandad såg som sin uppgift att sticka hål på den sanning som polisen trollat fram.

Barn har ett starkare skydd i dag än för 19 år sedan. Rätten till ett juridiskt biträde – som visserligen redan 1998 stod inskriven i FN:s barnkonvention – är bättre reglerad. Samtidigt är det ovanligt att brottsmisstänkta som inte har fyllt 15 år får en prövning i domstol. Det anses inte ligga i deras intresse.

Men möjligheten finns. Efter mordet på en man i Varbergs kommun för två år sedan misstänktes två 14-åriga pojkar. Med tanke på deras ålder kunde inget åtal väckas. I stället ledde utredningen fram till en så kallad bevistalan, vilket var unikt. Huruvida barnen var skyldiga till brottet har på det sättet prövats ordentligt.

Rättegången är grunden för rättsstaten. När domstolen rundas bryts rättskedjan. Amatörmässigt utredningsarbete uppdagas inte. Blotta tanken på att behöva bevisa den utpekade gärningsmannens skuld i domstol är en hygienfaktor för åklagare och polis.

Det ligger i samhällets intresse – och även i barnens – att det vid alla riktigt grova brott sker en systematisk rättslig prövning av slutsatserna som dragits i samband med polisens utredning. Bevistalan är något annat än rättegång, men som alternativ borde det övervägas oftare.

På måndagen kom beskedet från åklagarkammaren i Karlstad att förundersökningen återupptas. Det är bra. Men är det tillräckligt? I likheterna mellan Kevinfallet och historien om Thomas Quick tonar något mörkt fram.

En rättsröta anas. Hur utredde svensk polis mord i slutet av 1990-talet? Och hur mycket har förändrats sedan dess?

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.