Moderatledaren Fredrik Reinfeldt lovar personalen inom omsorg, skola och vård mer inflytande och högre löner. Det är riskabelt, för ansvaret ligger på lokal nivå.
Många moderater har grumsat om statsminister Fredrik Reinfeldts besök på skolor, äldreboenden, förskolor och vårdcentraler. Visiterna ger på sin höjd en liten artikel och ett kort inslag i lokalmedierna – vad är det för användning av resurser? I stället borde han ryckt in och använt sitt förtroendekapital i debatter när enskilda statsråd haft det tungt, har kritikerna menat.
På DN Debatt i fredags visade Reinfeldt resultatet av turnéverksamheten. Han har lyssnat på vad personalen inom sjukvård, omsorg och förskolor ser som problem. Det handlar mest om missnöje med låga löner och med brist på inflytande över arbetet. Är personalen bekymrad så är det Reinfeldts bekymmer.
Den politiker som bara styrs av sin egen uppfattning om var svagheterna i samhället ligger bäddar för att hamna i opposition. Alltså har Reinfeldt medvetet samtalat med människor som i ringa omfattning röstar moderat, kvinnor i offentlig sektor. Utan nya röster från ”välfärdens medarbetare”, som de nya moderaterna kallar dem som arbetar för skattepengar, är det svårt att bli omvald.
Problemet för Fredrik Reinfeldt är att det inte är han som bestämmer över villkoren. Hans regering kan genomföra fler jobbavdrag som ger högre nettoinkomst, men dem får alla arbetande ta del av. Lönehöjningarna är det däremot politikerna i kommunerna och landstingen som bestämmer över, och de tänker inte släppa iväg lönerna utan motprestation.
En dellösning är att antalet privat drivna alternativ inom vård- och omsorgssektorn ökar. När SCB mätte löneläget år 2004 stod det klart att sjuksköterskor, sjukgymnaster och tandhygienister har sämre betalt om de jobbar offentligt – mellan 89 och 96 procent av lönen hos en privat arbetsgivare.
För vård- och omsorgspersonal på lägre nivå var det ingen skillnad. Inte inom skolan heller, vad lönen anbelangar. Grund- och gymnasielärare hade 1 procent mer hos kommunerna. Men det finns en annan skillnad. Lärarna som arbetar i friskolor är mer nöjda med sitt jobb. Svenskt kvalitetsindex intervjuar folk om hur de har det på arbetet, nöjdhetssnittet är 72,7 på en 100-gradig skala.
Friskolelärarna hamnar på 74,5 medan de kommunalt anställda pedagogerna lägger sig på 70,4. Differensen när lärarna bedömer arbetsledningen är 10 procentenheter, till friskolornas fördel. Tidigare mätningar från vårdsektorn har visat ungefär samma siffror; de privata vinner på att det ofta är kortare beslutsvägar så att den enskilde medarbetaren har mer att säga till om.
Men det är svårt för landstingsråd som Filippa Reinfeldt, moderaternas nya
talesperson i sjukvårdsfrågor, att springa runt i Stockholms läns landsting med dess 45.000 anställda och organisera om arbetet så att sjukvårdsbiträden och busschaufförer får större inflytande. Det går helt enkelt inte.
Man måste lita till att avdelningschefer själva inser värdet av förändring som skapar nöjda medarbetare och samtidigt nöjda medborgare. Politikerna kan uppmuntra dem, visa goda exempel som från Lund där hudkliniken på sjukhuset sparade tid genom att sluta skicka kallelser till patienterna. De fick i stället tinga tider själva, avbokningar sjönk med 75 procent.
Reinfeldts inriktning är lovvärd. Men som politiskt löfte hade det fått större tyngd om artikeln undertecknats av de moderata oppositionsråden som vill få makten över löner och arbetsorganisation, och av de kommunal- och landstingsråd som har den. För trovärdighetens skull var det fel Reinfeldt som signerade, det borde ha varit Filippa.