President Barack Obamas första tid i Vita huset har inneburit ett ordentligt brott mot Bushadministrationens utrikespolitik. Barack Obama har snart varit president i hundra dagar. Visst hörs kritik, men över lag håller populariteten i sig. Det visar en opinionsmätning som publicerades i Washington Post på söndagen.
När undersökningen bryts ned i olika delfrågor är det tydligt att stödet för honom är starkt även inom utrikespolitiken, ett område som traditionellt brukar vara republikanernas starka kort. Hela 71 procent anser att han hanterar situationen i Irak på ett bra sätt, när frågan gäller Afghanistan blir siffran 63 procent och för utrikespolitiken i allmänhet är stödet 67 procent.
Och nog har presidenten rivstartat på världsscenen. Han har varit på charmoffensiv och över lag fått ett entusiastiskt mottagande.
Det är ett nytt USA vi ser. Tonen mot Ryssland har förändrats, dörren har öppnats för samtal med Iran och presidenten har uttryckligen sagt att en kärnvapenfri värld är möjlig. Fånglägret i Guantánamo ska stängas, profilen i Mellanöstern ska vara hög, insatsen i Afghanistan ska prioriteras och Irakoperationen avslutas.
USA ska vara lyssnande och samarbetsvilligt, även fiender ska välkomnas vid förhandlingsborden och internationella organisationer ska inte längre vara ett skällsord. Det finns fler exempel. Kritiker framhåller visserligen att det ännu återstår att skapa en sammanhållen utrikespolitisk doktrin av allt detta, men kontrasten till Bushadministrationens åtta år vid makten är redan tydlig.
Dagens USA tar hänsyn till och ställer krav på allierade. Washington går varligt fram och söker utnyttja sin soft power, det vill säga förmågan att få stater att vilja göra det man vill att de ska göra. Den tydligaste kontrasten till tidigare ligger emellertid i synen på det internationella systemet.
Det råder ingen tvekan om att förbättringar och effektiviseringar är nödvändiga. Det är inte heller en gång för alla givet att de institutioner som fanns för femtio år sedan måste vara de centrala också i dag.
Men president George W Bush var inte ute efter att effektivisera, han ville rasera världsordningen. Han visade ett förakt för internationella organisationer i allmänhet och FN i synnerhet. Han ansåg att folkrättsliga normer endast skadade USA:s handlingsfrihet och var övertygad om att andra stater skulle följa efter så snart Washington pekade med hela handen.
Ingen ska tro annat än att Obama kommer att sätta USA:s intressen främst – han kommer aldrig att låta en internationell organisation få sista ordet när det gäller hur, när och var amerikansk trupp får sättas in. Han kommer, likt alla amerikanska presidenter, att låta USA ingripa på egen hand om det anses nödvändigt.
Men tyngdpunkten är en annan än tidigare. Den nuvarande administrationen ser uppenbarligen värdet av gemensamt antagna spelregler, den ser att också USA:s intressen främjas av att det globala systemet fungerar, den vet att inte ens Washington klarar av att göra allt på egen hand. Det är i sig viktiga signaler – för om inte världens enda supermakt värnar det internationella systemet, vem ska då göra det?