Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Ett parti med problem

Foto: Stina Eiden

När Socialdemokraterna på tisdagen publicerade sitt valmanifest var det med en retorik som ligger en bra bit från verkligheten. Partiet fortsätter att hamra in att allians­regeringen har rustat ner välfärdsstaten med orättfärdiga skattesänkningar. Det är ett enkelt budskap men inte sant.

Redan i manifestets första mening slås fast att ”något håller på att gå sönder” i Sverige. Detta trots att den offentliga välfärden fortfarande ligger i världstopp och att mer pengar än någonsin går till vården, skolan och omsorgen.

”Valet står mellan att fortsätta sänka skatterna – eller att investera mer resurser och personal i skolan, vården och omsorgen”, skriver partiet – men det gör det inte alls. Tvärtom har regeringen varit förvånansvärt effektiv med sin arbetslinje; fler människor har fått jobb vilket ökat de offentliga intäkterna. Trots att skatterna sänkts.

En passage längre ner i manifestet visar att Socialdemokraterna själva åtminstone delvis numera instämmer i arbetslinjen: ”Med ett starkt näringsliv och fler jobb i den privata sektorn skapas ökade skatteintäkter och bättre möjligheter att både förbättra skola och välfärd”.

Synd bara att partiet tänker höja skatterna – framför allt arbetsgivaravgiften, krogmomsen och marginalskatten – och därmed riskerar ett svagare näringsliv och färre jobb.

Man behöver inte gå så långt som Anders Borg, som till TT säger att ett S-styre skulle innebära ”oordning och kaos”. Däremot är det lätt att bekymras över den skattehöjarideologi som nu åter fått fäste i det största oppositionspartiet. En regering med MP och mer eller mindre stöd av V – vem tror att en sådan ministär kommer att avhålla sig från breda skattehöjningar för företag och hushåll?

En indikation på vartåt det barkar kom från den ekonomiskpolitiska talespersonen Magdalena Andersson i Ekot: ”Vi har inga krav på att återinföra fastighetsskatten i år”. Vad betyder det? Det är bara fyra månader kvar av 2014.

Valmanifestet förändrade knappast intrycket av att Socialdemokraterna, som för inte länge sedan ansågs som givna valsegrare, har problem. En betydande del av dessa kan hänföras till Stefan Löfvens frapperande svaga valrörelse.

När Löfven tillträdde, i januari 2012 efter debaclet med Håkan Juholt, var han det bästa som kunde hända partiet. Hans lugn och stabilitet imponerade och han åtnjöt brett förtroende från både fack och näringsliv. Ganska snabbt lärde han sig också för vänsterfalangen nödvändiga signalfraser som ”därför är jag feminist” och ”strukturell rasism”. Det såg, med andra ord, lovande ut.

Men lika skicklig som Löfven var som enande gestalt, lika klen har han varit som kampanjpolitiker och röstvinnare. Partiet ligger i dag på samma nivå som valresultatet 2010, det sämsta sedan den allmänna rösträtten. Dess ledare förefaller inte sällan nervös och suddig i konturerna. När han pressas i utfrågningar och debatter reagerar Löfven med en sorts bufflig osäkerhet.

Under valrörelsen har S-ledaren svajat rejält bland annat i försvars­frågan, om vinster i välfärden och framför allt om vilken regering han egentligen tänker leda – och hur. Att i flera viktiga frågor gå till val på framtida eventuella blocköverskridande överenskommelser är att blunda och gasa, inget annat än önsketänkande.

Om Löfven känns trevande och svajig tycks Magdalena Andersson desto mer målmedveten. Om hon till statskassan fick en tia för varje gång hon upprepar frasen ”regeringen lånar till stora skattesänkningar” skulle skatten aldrig mer behöva höjas. Det gör inte utsagan rimligare. Dels har intäkterna till välfärden under alliansregeringen ökat, trots skattesänkningarna, dels har S accepterat snart sagt alla regeringens sänkningar.

Arbetslinjen, med dess jobbskatteavdrag och fokus på att underlätta för privata företag att skapa jobben, har varit bra för Sverige. Socialdemokraterna vill prioritera arbetsmarknadsåtgärder och slopa den bortre parentesen i sjukförsäkringen. Det vore djupt olyckligt för Sverige om vi återgick till ett system där staten var alla goda gåvors givare och arbetslösheten doldes i ett bottenlöst bidragssystem.