Huvudledare

Ett piller för mycket

Läkemedelsindustrin vill sälja. Helst till så många som möjligt så länge som möjligt. Läkarna, patienterna och politikerna måste uppträda som motkraft.

1999 gav Världshälsoorganisationen en grupp forskare i uppdrag att uppdatera de världsomfattande riktlinjerna för behandling av högt blodtryck. De kom fram till att gränsvärdet för medicinska insatser skulle sättas så lågt som till 120/80. Med ett sådant värde skulle majoriteten av svenskarna sjukförklaras. Och samhällets kostnader för läkemedel stiga.

Norska läkare anade oråd och på deras initiativ granskades de rådgivande läkarnas kopplingar till läkemedelsindustrin. Och jodå, visst fanns osunt nära band. Nya experter kallades in för att göra om arbetet.

Händelsen refereras av läkarna Jan Håkansson och Anders Hernborg i boken ”Skapar vården ohälsa?”. Och den illustrerar väl dilemmat. I ena änden finns läkemedelsindustrin som strävar efter att göra det normala onormalt så att stora befolkningsgrupper kan medicineras – helst under resten av livet. I andra änden finns ett samhälle som har både medicinska och ekonomiska intressen av att inte överbehandla. I ett välfärdssamhälle som Sverige handlar det dels om att inte slänga skattepengar från läkemedelssubventionen i sjön. Men framför allt om att människor riskerar att bli mer sjuka än friska av mediciner som de egentligen inte behöver.

Just så måste man tolka de resultat av den omfattande behandlingen med blodfettssänkande läkemedel som en grupp forskare redogjorde för i går på DN Debatt. En halv miljon svenskar äter tabletterna. Ett fåtal förefaller ha nytta av dem.

Det kan tyckas djävulskt att det läkemedelsbolag, Pfizer, som saluför blodfettssänkaren och försäljningssuccén Lipitor, en medicin som gör 20 procent av de manliga hjärtpatienterna impotenta, är samma bolag som tillhandahåller potensstärkaren Viagra.

Visst kan man avkräva något slags affärsmoral också från läkemedelsbolagen, men samtidigt måste man förstå industrins villkor. Det kan ta ett decennium att ta fram ett läkemedel. Kostnaderna är gigantiska och måste kunna räknas hem igen. Annars har vi ingen kommersiell läkemedelsindustri. Och en statlig är sannerligen inte att sträva efter.

Det som däremot måste till är att läkarkåren, patienterna och politikerna uppträder som motvikt. Allt snävare och statiska gränsvärden måste ifrågasättas.  Att gränsvärdena för högt blodtryck är detsamma för en 25-årig och 75-åring är att helt bortse från medicinska elementa som att kroppen och människan åldras. Och att klistra sjukdomsetiketter på normalt åldrande är ingenting att sträva efter.

Precisionen måste bli bättre. Och diskussionerna om vad som är värt att behandla och till vilket pris. Fem års behandling med blodfettssänkare till personer som har en känd kranskärlssjukdom gav i en studie en genomsnittlig förlängd överlevnad med tre månader. Resultatet kan tyckas aningen klent, och då gavs läkemedlet ändå till sjuka som enligt DN Debatt-artikeln har mest användning för det.

Trots den bevisligen begränsade nyttan hamnar Lipitor på sjätte plats på branschorganisationen Lif:s tio-i-topplista över vilka läkemedel apoteken lägger mest pengar på. Förra året såldes just denna vara och den generiska kopian för 361 miljoner kronor. Om man adderar de något mindre säljande blodfettssänkarna hamnar slutnotan på 604 miljoner kronor, varav skattebetalarna står för mer än två tredjedelar.

Vi lever i en tid och i ett samhälle där det förs återkommande diskussioner om värdet av att subventionera extremt dyra mediciner till en extremt liten, men ofta extremt sjuk, patientgrupp. Dit hör personer med Hunters sjukdom och den medfödda ämnesomsättningssjukdomen PKU, för att nämna några diagnosgrupper som fått kalla handen av Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket under senare år.

Men i valet mellan att behandla stora grupper friska eller små grupper sjuka är det de sjukas behov som måste komma först. Allt annat är oanständigt. Och dessutom ofta helt onödigt