Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Ett riktigt fiasko

Även den som gör allting rätt kan ha otur. Kanske var de tekniska problem som Skolverket stötte på i sitt arbete med att utfärda lärarlegitimationer av sådan art att de inte hade kunnat förutses. Men i den promemoria där utbildningsdepartementet meddelade att reformen måste skjutas upp tills vidare anförs också en annan förklaring: ”många ärenden är mer komplexa än förväntat”.

Med den opersonliga konstruktionen ”än förväntat” gör regeringen ett halvhjärtat försök att få ansvaret för misslyckandet att omärkligt och svårlöst försvinna. Men det går inte. Att lärarlegitimationsreformen hanterats ovanligt klantigt är uppenbart för alla, och ansvaret är regeringens.

I början av februari hade 87 .000 lärare och förskollärare ansökt om legitimation men bara 2.000 utfärdats. Att reformen skulle kunna träda i kraft som planerat den 1 juli saknade därmed all realism. Det enda anständiga var att dra i nödbromsen och erkänna att läget är så oklart att det inte ens går att sätta ett nytt startdatum.

Reformen var mer komplicerad än utbildningsdepartementet förutsett. Tyvärr talar också mycket för att värdet av legitimationssystemet kraftigt överskattats.

Lärarlegitimation har lanserats som ett sätt att höja statusen på yrket och som ett slags kvalitetsgaranti. Endast den som har legitimation ska få anställas utan tidsbegränsning.

Den typen av krav kan etablera ett slags miniminivå. Staten begränsar kommunernas och de privata skolhuvudmännens frihet att själva bestämma vilka de ska anställa. Det kan möjligen ha det goda med sig att de som frestats att välja bristfälligt utbildad arbetskraft för att den är billigare inte längre kommer att kunna göra det.

Samtidigt innebär systemet att kvalificerade och skickliga lärare som inte passar in i mallen utestängs. I bästa fall kompletterar de sin utbildning för att få formell behörighet. Men en del av dem kommer i stället att lämna yrket.

En annan risk med systemet är att det skapar en illusion av att kvalitet främst skulle vara en fråga om legitimation eller inte. I realiteten kommer det att finns enorma kvalitetsskillnader inom gruppen legitimerade lärare.

Forskningen om sambandet mellan lärarerfarenhet och elevresultat visar att de som är helt nya i yrket är sämre än andra lärare på att höja sina elevers kunskapsnivå. Men redan efter några enstaka år når lärarna en platå. Den som varit verksam i 10 eller 15 år är inte bättre än den som jobbat som lärare i 5 år – i alla fall inte när det gäller att nå goda elevresultat.

Om målet är att höja elevernas kunskapsnivå krävs en politik som skapar bättre förutsättningar för lärare att utvecklas i yrket.

Lärare behöver hjälp att bryta invanda, ineffektiva sätt att agera i klassrummet. De behöver såväl impulser utifrån som tillfällen att tillsammans med kolleger utveckla sina undervisningsmetoder.

Skolpolitiken måste målmedvetet och uthålligt inriktas på att ta till vara och sprida goda exempel. Det behövs en nationell kultur där kunskap inte betraktas som något man har eller inte har utan som något som ständigt utvecklas och förfinas.

Lärarlegitimation behöver i praktiken inte vara oförenlig med ett långsiktigt kvalitetsarbete. Men som tankefigur är den statisk och digital: legitimation eller inte legitimation, kompetent eller inte kompetent.

Att nu backa och slänga legitimationerna i papperskorgen vore naturligtvis inte vettigt. Det viktigaste är dock att regeringen tar sig an de svåra och långsiktiga frågor som handlar om stegvis, systematisk förbättring av undervisningen.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.