Klockan är fyra på eftermiddagen. Många andra rör sig ute på gatorna, såväl bilister som gående. Men mannen höjer farten ytterligare och kör upp med höger hjulpar på trottoaren.
En bit längre fram står en ett och ett halvt år gammal flicka. Sikten är god och avståndet ännu tillräckligt långt för att han ska hinna bromsa i tid. En annan bilist ser faran, blinkar, tutar och viftar med armen genom sin neddragna ruta. Men ingenting hejdar mannen förrän allt är för sent.
Flickan dör och mannen ställs inför rätta för grovt vållande till annans död, grovt rattfylleri, olovligt brukande av fortskaffningsmedel, grov olovlig körning, grov vårdslöshet i trafik och ringa narkotikabrott. Alkoholhalten i hans blod uppmäts till 2,5 promille.
Hur ska samhället se på denne mans brott? Det är inget mord, även om många av oss i upprördheten över det han gjort gärna skulle jämställa vidrigheten i hans handlingar med ett mord eller dråp. Finns inget uppsåt att döda måste straffvärdet bli lägre.
Men ju större risker en gärningsman utsatt andra för, desto mindre blir den moraliska skillnaden mellan att avsiktligt döda och att orsaka andras död utan uppsåt. Det är inte minst därför människor blir så upprörda över rattfylleristers framfart.
Den som sätter sig i en bil och kraftigt berusad kör i hög fart genom en tätort vid en tid när många är ute på gatorna spelar rysk roulett med sina medmänniskor. När gärningsmannen också faktiskt dödar en människa under omständigheter som visar att han tagit extrema risker borde även rättsväsendet se straffvärdet som åtminstone i närheten av dråp, vilket ger minst sex års fängelse.
Maxstraffet höjdes redan 1994 från fyra till sex år. Så i princip skulle straffet kunna komma upp till miniminivån för dråp. Enligt praxis i svenska domstolar har dock grovt vållande till annans död i kombination med rattfylleri gett ungefär ett år och sex månaders fängelse.
Regeringen ansåg att det var orimligt lågt och tog initiativ till en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2010. Genom en höjning av minimistraffet från sex månader till ett år skulle hela skalan förskjutas uppåt.
Var hamnar man då i praktiken i ett grovt fall som det i Rydaholm? Fängelse i två år och fyra månader, kom tingsrätten fram till. Hovrätten fäste större vikt än tingsrätten vid den grova vårdslöshet i trafik som gärningsmannen visat på sin väg mot olycksplatsen. Domen blev därmed lite hårdare: två år och sex månaders fängelse.
Riksåklagaren har dock begärt prövningstillstånd, och i går meddelade Högsta domstolen att den tar upp fallet.
Det är ett välkommet besked. För det första av rent formella skäl: Lagen har ändrats och domstolarna behöver vägledning i hur den ska tolkas. För det andra för att det här rör sig om en fråga där allmänheten och domstolarna stått långt ifrån varandra.
Att människor är upprörda är inte ett tillräckligt skäl för att domstolarna ska skärpa straffen. Men rättssystemet måste ha en inre logik. Likvärdiga handlingar ska få likvärdiga påföljder. Klyftan mellan hur allmänheten och rättsväsendet sett på rattfylleri har helt enkelt undergrävt tilltron till rättssystemet.
Riksåklagaren gör inte bara en annan bedömning av straffvärdet för själva handlingen än vad tingsrätten och hovrätten har gjort, utan bidrar också med en i sammanhanget viktig tilläggsinformation: Gärningsmannen dömdes så sent som i maj 2010 för två andra fall av grovt rattfylleri till fängelse i tre månader.
Återfall i så allvarlig brottslighet borde självklart ha beaktats av domstolarna och bidragit till ett betydligt strängare straff.