Saabs sak är inte statens. Sverige och Trollhättan överlever en eventuell nedläggning, utan nationell samling för den i huvudsak utlandsägda fordonsindustrin.
Ingen borde ha blivit överraskad av beskedet i tisdags eftermiddag om att Saab inte kommer att tas över av Koenigeseggruppen. Visst händer det ganska ofta att en liten entusiastisk entreprenör lyckas locka till sig andras kapital i stor mängd för ett spektakulärt affärsprojekt. Men då handlar det om okända framtidsbranscher.
Så fick vi IT-bubblan. Så förlorade investerare miljarder i biotekföretag och nu är det ”clean tech” som lockar dem som drömmer om krukan med guld vid regnbågens slut. Men Saab är en personbilstillverkare, det handlar om en gammal och genomlyst marknad. Då är det svårare att dra med sig investerare i orealistiska affärsplaner. Det mest förvånande med Koeniggsaffären som inte blev av var att Saabs ägare GM alls gick in i förhandlingar.
Regeringen har gjort precis så mycket och så lite som den skulle; lovat statliga lånegarantier om tillräckliga säkerheter fanns. Men det duger inte för Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin.
– Det enda jag har sett från Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson är att man fortsätter att prata illa om Saab och fortsätter att skylla ifrån sig. Men nu pratar vi om tusentals familjers jobb, sa Sahlin i går.
Statsministern och näringsministern har inte pratat illa om Saab. De har konstaterat faktum. Det råder överetablering i personbilsbranschen. Saab är en av de minsta företagen, och Saab har varit en ständig förlustaffär. Sedan år 2000 summeras förlusterna till 27 miljarder kronor, bara ett av åren gjorde Saab en vinst. Och den var liten.
Genom att påpeka detta har regeringen undvikit att ingjuta falska förhoppningar. Om en Saabräddare kommit, eller dyker upp nu i de sista skälvande minuterna, hade Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson blivit minst lika glada som de 3.500 anställda hos Saab och de tusentals som jobbar hos underleverantörer. Men hellre häpet förtjust än att vara den som lovat evigt liv åt bilfabriken och sedan stå där med förtroendeförlusten när nedläggningen blir verklighet.
Där är vi inte än. Kanske har Beijing Automative, eller någon annan potentiell köpare, under Koeniggsmellantiden sett något ingen annan gjort. Kanske inte.
Om Saab personvagnar går omkull är det tråkigt för dem som arbetar där. Men som tidigare omställningar visat - varv, teko eller Volvo-kalmarverken - så får nästan alla jobb igen. Man har kunskaper som kommer till pass på andra ställen. När konjunkturen vänder kan det mycket väl vara inom fordonsindustrin.
Lastbils- och buss Volvo har förvisso dragit ned, men i fjol hade företaget 28 000 anställda i Sverige. Företaget är börsnoterat, 51 procent av aktierna ägs av svenskar även om Renault är enskilt störst.
Lastbils- och buss Scania är mindre. Men hade 13.200 anställda i Sverige. Företaget är noterat, men tyska Volkswagen har egen absolut röstmajoritet. Volvo personvagnar ägs än så länge av Ford men ska säljas till kinesiska Geely. I Sverige jobbade i fjol 16 800 personer för Volvo PV.
Även om Saab skulle fallera är fordonsindustrin fortfarande väldigt stor i Sverige. Jämte de tre jättarna ovan finns alla underleverantörer. Många av dem drabbas av Saabs nedgång, men de inhemska storkunderna finns kvar. Och de flesta av de utländska. Om branschen har någon ljus idé om hur staten kan hjälpa företagen att skaffa nya köpare av fordonskomponenter utomlands bör regeringen lyssna.
Men någon ”nationell samling för fordonsindustrin”, som Mona Sahlin föreslår, behövs inte. Det som krävs är lugn, realism och stöd för omställning för dem som blir av med Saab-jobben, om inte miraklet inträffar.
DN 26/11 2009