När Vänsterpartiets politiska historia skrivs kommer kapitlet Lars Ohly att bli kort. Ohly riskerar att gå till historien som partiledaren utan egenskaper.
Med Lars Ohlys aviserade avgång försvinner den sista partiledaren från det havererade rödgröna samarbetet. En man som aldrig lyckades formulera och gå i spetsen för en politik som entusiasmerade de egna och lockade nya väljare.
Vilket är Lars Ohlys politiska arv? Vilken personlig prägel satte han på sitt parti? Svaret på de frågorna är förborgat för alla utanför Vänsterpartiets innersta krets.
Ohly efterträdde två ledare som båda, på gott och ont, format sitt parti: Muraren Lars Werner cementerade dåvarande VPK som ett traditionellt, grått arbetarparti med politrukhatt och starka band österut. Gudrun Schyman försökte bryta upp blodsbanden med Sovjetblocket och samtidigt ge partiet en tydlig feministisk prägel.
Lars Ohly lämnar inget sådant eftermäle. Ohly vill gärna se sig själv som en ledande antirasist, och det finns inget skäl att betvivla att han är starkt engagerad mot främlingsfientlighet och fördomar. Men detta engagemang har varit helt inriktat på den politiska högern och bortsett från den intolerans som även finns inom vänstern, exempelvis när det gäller antisemitism.
Det feministiska arvet efter Schyman förslösades av hennes efterträdare. Ohly talade visserligen gärna om jämställdhet, så även på tisdagen, men initiativet i debatten gled honom ur händerna. Frågan tycktes helt enkelt inte bottna hos Lars Ohly.
Hans jonglerande med den heta kommunistpotatisen – innan han landade i slutsatsen att han inte längre kallade sig kommunist men fortfarande var det – blev rent löjeväckande.
SVT:s ”Uppdrag granskning” gick hårt åt Ohly och har på sin hemsida fortfarande en samling ytterst komprometterande citat från hans karriär, citat som borde ha diskvalificerat honom från ledarposten för ett parti som kallar sig demokratiskt.
Två exempel: ”De socialistiska staterna utgör genom sin existens och sitt exempel ett bålverk för freden och socialismens sak i världen.” ”Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse.”
Lägg till Ohlys roll i det havererade rödgröna samarbetet, där han först ansågs som politiskt omöjlig att ingå i en enad opposition och sedan bidrog till de rödgrönas bristande trovärdighet bland väljarna. Detta inte minst beroende på partiets utrikespolitik. Ohly har aldrig varit intresserad av att markera mot vare sig vänsterförtryck i länder som Kuba och Venezuela eller det totalitärt islamistiska tankegodset hos rörelser som Hamas.
Allt detta bör vara förklaring nog till att Vänsterpartiet backat i samtliga val med Lars Ohly som partiledare. När SOM-institutet mätt partiledarnas förmåga att lyfta respektive sänka sina partier har Ohly genomgående haft låga siffror bland de egna sympatisörerna. När man mäter samtliga väljare har hans jämförelsetal alltid legat nära noll, han har alltså varit varken populär eller direkt avskräckande. Han är partiledaren utan egenskaper.
En sådan partiledare borde inte vara svår att efterträda. Vänsterpartiets kommande frontperson har goda chanser att förnya partiet och definiera en modern vänstervision som på ett bättre sätt än hittills försöker svara på de frågor som den pågående finanskrisen ger upphov till.
Hans efterträdare har inte råd att sväva på målet om kommunismens fördärv för mänskligheten. Inte heller att flörta med totalitära samhällsmodeller och regimer. Han eller hon – kanske han och hon – kommer att ges den möjlighet som Lars Ohly förspillde: att formulera en politik som inte blir ett sänke för ett seriöst regeringsalternativ.