På tisdagen presenterades den registerstudie som påvisar kopplingen mellan narkolepsi och läkemedlet Pandemrix. Det är Läkemedelsverket som tillsammans med Karolinska institutet jämfört risken att drabbas av ett antal neurologiska och immunrelaterade/autoimmuna sjukdomstillstånd för personer som vaccinerat sig respektive inte gjort det.
Slutsatserna är ungefär de förväntade. Vaccinationen har inneburit förhöjd risk för narkolepsi men inte för andra tillstånd/sjukdomar. Men det förstnämnda är nog så illa.
Och det är inte en obetydlig ökning av risken. Den är trefaldigt högre för barn och unga under 20 år. Risken avtar med stigande ålder, men även i åldersspannet 20–30 år finns en reell förhöjning.
När man pratar om risker finns flera saker att hålla i huvudet. Dels att narkolepsi är en ovanlig sjukdom från början och att en flerdubbelt förhöjd risk därför inte innebär att särskilt många drabbas. Dels att de relativt få som faktiskt gör det knappast blir gladare eller mindre sjuka av att veta att sannolikheten för det inträffade var låg.
I antal rör det sig om drygt 200 personer av de 5,3 miljoner svenskar som vaccinerade sig. Men varken mänskligt lidande eller förtroende handlar om numerär. Inte heller är det en fråga om matematik eller statistik – om hur många som skulle ha dött om Sverige inte dragit i gång massvaccineringen. Trots att vi lever i ett land med nollvisioner finns någon form av acceptans för att olyckor drabbar och att de drabbar orättvist. Däremot knappast för att våra hälsovårdande myndigheter ger råd som gör vissa livslångt sjuka.
Förtroendeskadan blir inte mindre av att det från ledande experter och ledarsidor som denna anlades en moralisk dimension på vaccineringen. Att avstå var osolidariskt och ett sätt att utsätta riskgrupper – som till exempel barn och gravida kvinnor – för livsfara. Det är inte svårt att föreställa sig att åtskilliga vaccinationsskeptiker faktiskt lät sig övertalas, om än inte övertygas.
Det som är gjort kan inte göras ogjort. Däremot måste regering och berörda myndigheter göra vad de kan för att minska skadan för de drabbade familjerna, genom att ge vård, omsorg och ekonomisk kompensation.
Enligt tidningen Dagens Apotek är det ett 90-tal personer som väntar på besked från Läkemedelsförsäkringen om rätt till ersättning. Det är framför allt narkolepsisjuka som fyllt 20 år och som fram till nu nekats ersättning för att tidigare studier inte kunna visa något samband i gruppen 20–30 år. Det är utmärkt om också denna grupp nu kan få sin rättmätiga ersättning.
Det kommer att ta decennier innan svenska myndigheter som Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är tillbaka på förtroenderuta ett igen. Det är bara att hoppas att den livshotande pandemi som vi vet kommer – men inte när – dröjer tillräckligt länge för att människor åter ska våga lita på experterna när dessa trycker på för att få oss till vaccinationsbåsen. Och att alla berörda gör vad de kan i form av skadelindring för att snabba på läkningen av detta samhällssår.
Den fråga som återstår att besvara är inte om det utifrån vad man då visste var fel att lägga in en jättebeställning av vaccinet. Det var det inte. Däremot är det inte självklart att det var rätt, utifrån vad man visste när vaccinet väl nått Sverige, att gå vidare med projektet.