Den globala temperaturen ska inte få stiga med mer än två grader. Det blev resultatet av klimatöverenskommelsen i italienska l’Aquila mellan ledarna för världens största ekonomier.
Beslutet är en viktig framgång i arbetet med att trygga vår framtida livsmiljö. Länderna bakom överenskommelsen står tillsammans för 80 procent av utsläppen av växthusgaser. Medlet: att på drygt 40 år halvera utsläppen till hälften jämfört med 1990 års nivå måste dock styckas upp i etappmål för att målet ska bli trovärdigt.  

Luftiga målsättningar är lätta att formulera. Men som vanligt är det i detaljerna som djävulen bor. Det är kring de konkreta åtagandena på kort sikt som striden kommer stå under klimatmötet i Köpenhamn i december. EU har redan utfäst sig att minska sina utsläpp med 20 procent till år 2020 och kan tänka sig ett högre mål om fler länder förbinder sig på samma sätt. 

Ju längre världen väntar med åtgärder, desto högre blir kostnaderna – räknat både i pengar och sämre miljö. Men medan kostnaderna för miljöförstöringen är långdragna, svårberäkneliga och ojämnt fördelade är kostnaderna för att minska utsläppen högst konkreta här och nu. 

Det är en politisk utmaning och miljöarbetet handlar om ansvarstagande. Som statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte saken i l’Aquila rör det sig om en vetenskapligt baserad risk som måste hanteras. Naturforskarna är i det närmaste eniga om att den globala uppvärmningen är en följd av mänsklig aktivitet, ett problem som samma mänsklighet måste lösa. 

Redan en temperaturhöjning på två grader innebär svåra miljöproblem. Ett 40-tal önationer riskerar att helt försvinna i havet. Kustnära länder som Nederländerna och Bangladesh har att välja mellan högre vallar och territoriell decimering. På andra håll hotar svår torka och oväder. 

Ingen kan säga vilka konsekvenserna blir i detalj. Den forskning som gjorts efter att FN:s klimatpanel slog larm 2007 är ännu mer pessimistisk om framtiden. Osäkerheten understryker vikten av konkreta delmål i miljöarbetet som måste kunna revideras efter hand.
2020 ligger bara elva år fram och det globala omställningsarbetet måste ta form redan nu. Utmaningen ligger i att få världens länder att samarbeta kring ett gemensamt mål och att ingen frestas att åka snålskjuts på de andra. Tilliten är därför central.  

För att det ska lyckas måste lösningarna vara både realistiska och konkreta. Handel med utsläppsrätter, energibesparing och ny miljöteknik är viktiga komponenter. Sverige har visat att miljöhänsyn och ekonomisk tillväxt går att förena också i det korta perspektivet.  

Men I-världen måste vara beredd på att dra ett tungt lass. Kraven på minskade utsläpp i kombination med de stora utvecklingsländernas pågående industrialisering kan tvinga fram en global standardutjämning.  

I ett längre perspektiv kommer det att vara en vinst för hela jordens befolkning. Dagens globala inkomstklyftor och bristande miljöhänsyn innebär ett slöseri med ekonomiska och mänskliga resurser. En ineffektivitet som vi alla får betala priset för.  

Att världens ledare nu delar den probleminsikten är ett viktigt steg på vägen mot bättre hushållning och en mer hållbar värld. Vägen kommer sannolikt att kantas av många fallgropar. Men resan har i alla fall börjat.

DN