Kronprinsessan har fått sin fars och regeringens
välsignelse för att ingå äktenskap. Monarkins
besynnerlighet har demonstrerats.
Vi brukar vara stolta över vår demokrati, dess förankring, dess öppenhet, dess jämlikhet. I går fick den stoltheten en törn. Då blev vi påminda om att själva toppen inte är särskilt demokratisk. Vår statschef föds till sitt ämbete, och väljs inte. Uppdraget är livslångt, och dess innehavare ska ses som en länk i en lång kedja av makthavare.
I dag är emellertid vår monark en synnerligen avlövad makthavare, kungens roll är huvudsakligen representativ. Det betyder inte att han och hans familj saknar inflytande, men att detta inflytande står utanför den formella politiska makten. Kungen har numera makt i kraft av det sätt på vilket han utövar sitt ämbete. Det gäller att hålla distans – till partipolitiken såväl som till de vanliga medborgarna. Men distansen ska vara lagom – ett hov i tiden är vad kungen och hans medarbetare i 35 år sökt skapa.
Och med allt större framgång. Från en smått förlöjligad ung man har kungen blivit en allt mer respekterad person, det stora genombrottet kom under tsunamikrisen.
Ändå har frågan om efterträdaren och hennes livsval handlagts på ett synnerligen traditionellt sätt. Kronprinsessan har i åratal levt som andra i hennes generation med en pojkvän. Han har synts vid hennes sida vid privata tillfällen men officiellt har han inte existerat. Frågan om kronprinsessans val har helt enkelt inte existerat. Tills nu. Då familjen tidsenligt lägger ut ett videoklipp på Youtube. Där berättar först pappa att han givit sitt tillstånd till att dottern ingår äktenskap, varpå de övriga betygar varandra aktning och tackar för folkets kärlek.
På ett personligt plan är kronprinsessan värd all beundran – hur många i hennes generation skulle finna sig i en sådan ordning? Och hur många män skulle tiga och vänta som denne ”herr Daniel Westling”?
Men som modell för Sverige i tiden är det motbjudande. Här blir kvinnor och män myndiga vid 18 år, får rösta och välja sina livspartner fritt. De monarkiska formerna känns helt enkelt fel, ur tiden.
Men alla principiella invändningar till trots har kungafamiljen ett solitt opinionsstöd, det ska inte förnekas. Kungen skulle sannolikt ha goda chanser att vinna ett presidentval. Monarkins framtid lär där-för inte komma att avdömas i riksdagen utan i den kungliga familjen. Den dag en tronföljare gör revolt och säger upp sig
eller den dag då familjen inte längre förmår balansera på gränsen mellan upphöjdhet och vanlighet.
Av rent mänskliga hänsyn får vi hoppas att den dagen inte är långt borta. Av kronprinsessan Victoria har systemet redan krävt mycket, av hennes eventuella barn kommer det likaså att krävas mycket.
Monarkin är inte demokratisk, och inte heller mänsklig.
DN