Valet av vicepresident är ett av de viktigaste en presidentkandidat gör. Inte för att denne på egen hand kan övertyga en majoritet av väljarna, utan för att det ger en möjlighet att justera kampanjens budskap och fokus.
För den aspirant på Vita huset som, till exempel, har svårt att övertyga väljare i en viss del av landet eller saknar erfarenhet på ett särskilt politikområde kan vicepresidenten vara ett viktigt komplement.
Hur stor risk en presidentkandidat är beredd att ta i valet av vicepresident avgörs ofta av opinionsläget. För den som befinner sig i underläge kan det vara lockande att välja en mer färgstark parhäst, som kanske kan locka till sig fler nya väljare, men också stöta bort en del.
När John McCain för fyra år sedan valde Sarah Palin befann han sig i underläge. Han ansågs för mitteninriktad av den republikanska högern och framstod som mindre intressant än sin unge, dynamiske motståndare.
Syftet med att välja Palin var att ge kampanjen ny energi, övertyga partiets höger och få valsedeln att framstå som historisk, eftersom hon skulle bli den första kvinnliga vicepresidenten.
Men valet blev ett fiasko. När det blev tydligt att Palin inte hade tillräcklig erfarenhet eller kompetens för att klara uppdraget undergrävde det McCains huvudargument: att han till skillnad från Obama innebar en stabil hand i en osäker värld.
Paul Ryan är på inga vis en Sarah Palin. Han har tillbringat nästan 13 år i representanthuset och även hans motståndare erkänner att han är sakpolitiskt kunnig. Ändå tar Romney en tydlig risk när han väljer honom, men det är troligen en risk han måste ta.
Trots den svaga ekonomiska återhämtningen och den höga arbetslösheten ligger Mitt Romney stadigt efter president Obama. Han har, liksom McCain, inte lyckats övertyga den republikanska högern om att han är en av dem. Dessutom har han haft svårt att värja sig mot Obamakampanjens hårda angrepp på hans privatekonomi.
Därför behöver han en vicepresidentkandidat som kan förändra kampanjens riktning.
Paul Ryan gjorde sig ett namn i kongressen när han satte ihop ett radikalt budgetförslag som innehöll stora skattesänkningar, djupa nedskärningar och en privatisering av pensionssystemet – och som syftade till att radera ut det stora underskottet i statens finanser. Förslaget utgör nu, efter vissa justeringar, Republikanernas politik.
Det finns flera frågetecken kring Ryans budgetförslag. Dels är det tveksamt om det verkligen leder till ett mindre underskott, dels skulle de stora nedskärningarna kunna få allvarliga konsekvenser för ekonomins återhämtning.
Men hans löften om en mindre stat har gjort honom omåttligt populär bland såväl Teapartyaktivister som konservativa politiker och opinionsbildare i Washington.
Med valet av Ryan skickar Romney en tydlig signal till partiets höger att han tillhör dem. Genom att omfamna Ryan, och därmed hans kontroversiella budgetförslag, försöker han dessutom styra fokus till ekonomin, vilket ska vara Obamas svaga punkt.
Men Paul Ryans budgetförslag för också med sig risker. Flera delar är djupt impopulära bland väljarna. Och med Ryan på valsedeln blir valet inte enbart en folkomröstning om hur Obama har skött ekonomin, utan ett val mellan två tydliga ekonomiska alternativ.
Just det är i grund och botten bra. Amerikansk politik har de senaste två åren varit mer eller mindre paralyserad på grund av Demokraternas och Republikanernas oenighet om den ekonomiska politiken. Endast väljarna kan bryta det tillståndet. Och för att de ska kunna göra det är det nödvändigt att de ges två tydliga alternativ att välja mellan.