Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Ett verkligt dilemma

Foto: Magnus Bard

Antalet anställda blir fler, likaså de arbetade timmarna. Sysselsättningen fortsätter att öka. Nybyggnationen av lägenheter stiger snabbt – nivån i år är den dubbla jämfört med 2004. Överskotten i kommunernas kassakistor är samtidigt rekordstora.

Ett sjok av statistik om svensk ekonomi rapporterades i går från bland annat Statistiska centralbyrån och nyheterna tycktes idel goda. Finansminister Anders Borg behöver inte skämmas när han säger att ekonomin är i gott skick, och på väg att bli bättre.

Men med snart tre veckor kvar till valdagen tycks chansen smal att han och resten av Reinfeldts ministär ska sitta kvar. I onsdagens DN/Ipsos ligger allianspartiernas sammanlagda stöd omkring 35 procent.

Om alliansen inte upprepar sitt utbrytartrick från 2010 och trots motvinden blir det största blocket ska regeringen avgå. Det har länge varit första budordet i den blockpolitiska lära Fredrik Reinfeldt har hamrat in.

Men efter statsministerns svävande svar i söndagens partiledarduell i ”Agenda” i SVT blev innebörden av löftet plötsligt svårtydd. Kommer alliansen ändå att försöka klamra sig fast vid makten med hjälp av Sverigedemokraterna?

Nej, förklarade de borgerliga partiledarna på gårdagens DN Debatt. På en presskonferens i går hävdade Stefan Löfven likväl att alliansen förbereder en regering med aktivt stöd från SD. Den anklagelsen saknar grund.

Beskedet på DN Debatt komplicerades samtidigt av ett tillägg i alliansens parlamentariska regelbok: De fyra partierna tänker inte låta Stefan Löfven få fria händer att bilda vilken regering han vill.

FP-ledaren Jan Björklund fick den otacksamma uppgiften att förklara resonemanget i ”P1-morgons” partiledar­utfrågning. Kärnan i den snirkliga tankegången är att Vänsterpartiet sannolikt måste sitta med i regeringen, snarare än stå som passivt regeringsunderlag. En minoritetsregering måste nämligen kunna lägga en statsbudget som överlever riksdagens voteringsprocess, vilket riskerar att bli svårt om inte Jonas Sjöstedt sitter med vid bordet. Även om Löfven kammar hem jobbet som statsminister hotar en regeringskris.

Björklunds poäng är delvis överdramatiserad; att skrämmas med V-spöket förblir en av FP-ledarens flitigast använda metoder för att locka osäkra väljare. Men i sak har han rätt. Stefan Löfven måste troligtvis ha med sig både Miljöpartiet och Vänsterpartiet om han bildar regering. Få tecken tyder på att kompromisserna blir enkla – i går meddelade Jonas Sjöstedt att han har en lista klar med ministerkandidater.

Sedan Mona Sahlins rödgröna samarbete upplöstes har allianspolitiker sett till att spela sönder sin dänga om regeringsfrågan. Men med valet tätt inpå börjar refrängens faktiska slagkraft märkas igen.

Det hade varit tanklöst av regeringspartierna att låsa fast sig vid sitt block om det fanns andra tänkbara samarbetslösningar. Den i praktiken enda möjliga nödlösningen vore en stor koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Varken väljarna eller partierna önskar sig en sådan variant. Återstår alltså att se riksdagsvalet som i huvudsak ett val mellan de två politiska alternativ som står mot varandra nu.

Att, som Stefan Löfven fortsatte att göra i går, önska sig ett annat landskap är slösad möda. Även om dilemmat inte får överskugga allt annat i valet är det inte alliansens fantasifoster utan praktisk verklighet.

Detsamma gäller innehållet i den senaste veckans serie moderata utspel. Erfarna politiker som Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Carl Bildt väljer knappast ämne utan någon tanke på motståndarens svaga punkter och hur väljarna kan påverkas. Moderaterna vet att de kan gynnas av att valspurten får en allvarstyngd inramning.

Men den ökade osäkerheten i omvärlden och de större flyktingströmmar som sannolikt väntar är verkliga frågor med tillräcklig tyngd för att ta plats i valrörelsen. Så länge alliansen fyller denna ram med innehåll och svar på väljarnas frågor finns ingen grund för anklagelserna om att regeringen hänsynslöst exploaterar en allmän oro. Reinfeldt och Borg har tid på sig att återknyta till sakfrågor som integrationen, jobben och ekonomin.