Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt gör ett officiellt besök i Turkiet. Inte precis något överraskande resmål mot bakgrund av långvariga svensk-turkiska förbindelser, inte minst de många människor med turkiska rötter som lever i dagens
Sverige.

Ändå har besöket en annan och vidare betydelse – det är den blivande EU-ord-föranden Reinfeldt som gästar ett av EU:s viktigaste kontaktländer. Det turkiska medlemskapet ligger någonstans i en rätt avlägsen framtid, men förhandlingarna mellan Turkiet och EU är högst aktuella. Och omstridda.

Sverige är ett av de få EU-länder som inte har invändningar mot ett turkiskt medlemskap. I flera länder som Frankrike och Tyskland har man en mycket avvaktande hållning – starka inhemska antimuslimska opinioner förenas med statsledningars motvilja mot att se sitt inflytande i EU tunnas ut. I detta närsynta perspektiv ser man bort från den större geostrategin: Turkiet är en brygga till Mellanöstern och de kaukasiska staterna. Vad som än händer där så påverkas Europa och Turkiet har en nyckelroll.

EU har allt intresse av att uppmuntra en turkisk process som kan knyta landet närmare Europa. Premiärminister Recep Tayyip Erdogan har sedan sitt tillträde för sex år sedan fört en närmare-EU-politik och vunnit respekt för sin hållning. Det finns därför goda skäl för en blivande EU-ordförande att sätta de turkiska relationerna högt på dagordningen.

Men den nuvarande EU-ordföranden då, trampar inte Fredrik Reinfeldt på några diplomatiska tår? Det pinsamma svaret är att det inte finns några sådana tår att trampa på. EU har för närvarande ingen fungerande ordförande, regeringen i Prag, som enligt EU-kalendern håller i ledningen detta första halvår 2009, har abdikerat – om nu ett sådant kungligt ord kan brukas om en regering i en republik.

Efter ett misstroende i parlamentet avgick regeringen, en expeditionsministär under en tjänsteman träder till i början av maj. Dess medlemmar saknar inte bara politiskt kapital, de har heller inte tidigare varit inblandade i det tjeckiska ordförandeskapet. Och som för att ytterligare markera sammanbrottet reste den tjeckiske delegaten hem från FN:s rasismkonferens i Genève efter uppståndelsen kring den iranske presidentens uppträdande.

Tjeckiens sätt att prioritera en inre maktkamp framför EU-ledarskapet innebär ett dubbelt nederlag. För Tjeckien som politiskt moget land, och för EU som politiskt mogen aktör. Hade EU nu haft Lissabonfördragets regler hade detta tomrum inte behövt uppstå. Då hade EU haft en särskilt vald ordförande med en mandattid på minst två och ett halvt år. Nu finns i stället ”tomrummet i Prag” och EU:s ledarskap får improviseras fram.

För den svenska regeringen, som alltså enligt schemat träder till den 1 juli, är detta ett europapolitiskt eldprov. Det är nog gott och väl att resa till Ankara och försäkra den turkiska regeringen om fortsatta förhandlingar, men här väntar andra och kinkigare uppgifter. I maj ska man träffa ryssarna, är det tänkt, för att hitta fram till bättre relationer. Diskussionerna om ett nytt samarbetsavtal stannade efter Georgienkriget, men sedan kom den stora ekonomiska krisen. Och nu ser både EU och Ryssland att de beror av och behöver varandra.

Efter valet till Europaparlamentet första veckan i juni ska en ny kommission börja sättas samman – också det en uppgift som kräver långt och ofta försiktigt förberedelsearbete. Rimligen är dock de krafter som önskar att EU kommer över denna vakuumvår starkare än de som vill se EU tappa i styrka.

DN