Om syftet med Angela Merkels och Nicolas Sarkozys senaste möte var att staka ut en tydlig väg för eurozonen ur krisen var resultatet en besvikelse.
Det var egentligen inget fel med deras kärnbudskap. Framför allt slog de fast att euron fortfarande är central för både Tyskland och Frankrike. Och att vägen framåt för valutaunionen går genom ett fördjupat finanspolitiskt samarbete.
Frågan om fördjupning eller upplösning har envist bitit sig fast kring euron under sommaren. Merkels och Sarkozys tydlighet är viktig. För att få valutaunionen att fungera bättre krävs det att den finanspolitiska integrationen ökar.
Problemet var att de besked de lämnade om hur det ska gå till var på samma gång vaga och svaga.
Deras förslag om en skatt på finansiella transaktioner – en Tobinskatt – har funnits med länge. Och det blir inte bättre med tiden. Framför allt skulle det vara en gåva till London. Med en skatt på finansiella transaktioner i euroområdet kommer kapital att flyttas över Engelska kanalen.
Merkel och Sarkozy vill också ha skärpta krav på budgetbalans hos euroländerna. Därför föreslår de att valutaunionens medlemmar ska lagstifta om begränsning av underskotten.
Ordning och reda i statsfinanserna är viktigt. Men det är inte självklart att eurozonen behöver skarpare budgetregler. Stabilitetspakten har funnits sedan euron infördes. Problemet är att den inte har följts, däribland av regeringar i Paris och Berlin.
Vad som framför allt krävs är att länder som bryter mot gemensamma budgetregler tvingas betala ett pris för det. Där hade det tysk-franska paret inget nytt att komma med.
Även förslaget om en ”euroregering” saknade skärpa. För att en sådan ska fylla en funktion måste den få tydliga befogenheter, annars riskerar det att stanna vid en diskussionsklubb. Några sådana lanserades dock inte vid toppmötet.
Det finns skäl till att det saknas krut i Merkels och Sarkozys förslag till en fördjupning av det finanspolitiska samarbetet. Euroländernas intresse av ökad integration skiljer sig åt.
För Frankrike och Tyskland – och andra stater som har sin ekonomi i ordning – handlar det om att skapa gemensamma ramar som tvingar de länder som inte har skött sina statsfinanser att göra det.
Sådant är det svårt att få stöd för bland flera av valutaunionens andra medlemmar. För dem i framför allt Sydeuropa som har bedrivit en slapp budgetpolitik ligger attraktionen med en djupare integration i att sprida riskerna och krisens kostnader.
Det är just den tanken som har legat bakom förslaget om euroobligationer. Om sådana införs skulle räntan sänkas för de hårdast utsatta länderna – och höjas för dem som har marknadens förtroende – till en nivå någonstans mellan den tyska och de sydeuropeiska.
Problemet med euroobligationer är att de inte innehåller några incitament för problemländerna att sanera sina statsfinanser. I stället formaliserar de det förhållande som under mer än ett decennium gjort att de kunnat låna pengar till en betydligt lägre ränta än vad deras egentliga kreditvärdighet borde ha tillåtit.
Det var därför viktigt att euroobligationer avfärdades vid det tysk-franska toppmötet.
Att det inte finns någon enkel lösning på krisen var någonting som både Merkel och Sarkozy betonade. För de länder som misskött sin ekonomi väntar en lång period av tuffa budgetåtstramningar.
Men för att de ska kunna återhämta sig behöver de stöd. Det bör ges genom skuldavskrivningar. Det innebär att både privata banker och länder som har sin budget i ordning får vara med och dela bördan. Den typen av tuffa besked uteblev tyvärr.