EU:s valutasamarbete utsätts för prövning. Unionens monetära samarbete behöver utvecklas, men krisen visar att euron behövs.
Krisen för EU:s ekonomiska och monetära samarbete är inte över. De akuta problemen rör Grekland men berör hela EU. Om Aten inte kan betala sina stora skulder kommer det att påverka andra länder med stora underskott. På sikt hotas eurosamarbetets stabilitet och trovärdighet.
Grekland har varken begärt eller fått besked om ekonomisk hjälp. Efter EU-toppmötet i torsdags förklarade EU:s politiska ledare att de förväntar sig att premiärminister Papandreous stabilitetsprogram genomförs. Men de klargjorde också att de har ”gemensamt ansvar för ekonomisk och finansiell stabilitet i området”. Det var ett slags solidaritetsförklaring som syftade till att lugna marknaden. Men i fredags fortsatte priset på euron att sjunka och räntan på Greklands statslån att gå upp.
EU:s valutasamarbete utsätts utan tvivel för en svår prövning. När finansministrarna möts i Bryssel nästa vecka kommer det säkert att bli häftiga diskussioner. De ska granska och uttala sig om en lång rad länder med problem. Men frågan om Grekland ska undsättas om landet får akuta betalningsproblem står ännu inte på dagordningen.
Men snart kan det vara dags. Flera tongivande politiker vill att EU, om det behövs, ska kalla in Världsbanken. IMF anses ha större erfarenhet och förmåga att tvinga ett land som behöver krislån att genomföra smärtsamma nedskärningar. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle är en av dem som offentligt har förespråkat att EU ska ringa IMF. I det korta uttalandet efter EU-toppmötet i torsdags sägs också att EU-kommissionen ska vända sig till IMF för att få råd om hur övervakning och uppföljning av Greklands åstramningsprogram ska gå till.
En majoritet av EU:s politiska ledare anser dock att unionen bör klara problemen utan hjälp utifrån. Det tycker också Daniel Gros, direktör vid Centre for European Policy Studies i Bryssel. I en nyligen publicerad rapport argumenterar han för att EU borde inrätta en institution motsvarande IMF, en European Monetary Fund. Den skulle enligt Daniel Gros kunna erbjuda konkursmässiga euroländer särskilda lån, med tuffa villkor. Han anser dessutom att EU redan har möjlighet att styra och straffa länder som inte följer lånerekommendationer. Genom att till exempel dra in utbetalningar ur strukturfonderna kan EU sätta press på länder som inte genomför det de har lovat.
Konstruktionen kan förstås diskuteras. Det verkar ändå rimligt att EU försöker lösa sina problem på egen hand. För eurons fortsatta stabilitet och trovärdighet krävs också att EU i framtiden håller hårdare på de regler för underskott som redan finns. Unionen borde dessutom kräva att medlemsländerna har ordning och reda i de offentliga finanserna i goda tider.
Eurosamarbetet behöver förbättras. Men det är samtidigt viktigt att påminna om att det inte är euron som har grävt djupa hål i många medlemländers statsbudgetar.
Eurons tioåriga historia visar tvärtom att den gemensamma valutan är en stor tillgång för EU. Den har påverkat handel och tillväxt mer positivt än de flesta trodde. Och sedan krishösten 2008 har euron skyddat EU:s medlemsländer för kraftiga växelkurssvängningar. Det är inte svårt att föreställa sig hur det skulle ha kunnat gå. Utan euron skulle den finansiella och ekonomiska krisen ha kunnat ställa till med större skada i Europa.
Euron behövs och det borde vara självklart att också Sverige ska införa den gemensamma valutan.