Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Europa får inte backa

Erfarenheten säger att vapenvilor i  östra Ukraina är sköra, men rege­ringen i Kiev och de proryska separatisterna skrev i alla fall under ett avtal på fredagen. Huvudaktören vid förhandlingsbordet i  vitryska Minsk var dock självfallet Ryssland, trots att president Vladimir Putin vägrar erkänna sin roll i  konflikten.

Ryska vapen och instruktioner skapade upproret, och när den ukrainska armén fick övertaget skickade Putin in professionella och välutrustade trupper för att vända kampen. Efter en rad nederlag tvingas kanske Ukrainas president Petro Porosjenko böja sig för den nakna vapenmakten.

Kontentan av Putins krav är att Ukraina ger upp regionerna Donetsk och Luhansk, med kanske 10 procent av landets befolkning. Formellt kunde resultatet kallas en federation, men ”självstyret” i öster skulle tillhöra Moskva. Putins hejdukar torde inte låta sig röstas bort, och Ukraina skulle få leva med ett blödande sår. Ingen fredsplan dikterad från Kreml har det ukrainska folkets bästa som bärande tanke.

Under tiden diskuterade EU upptrappade ekonomiska sanktioner. Det var osäkert när de skulle offentliggöras, eller ens om de skulle sättas i verket om vapenvilan i Ukraina håller. I Wales fortsatte Natos toppmöte, med hotet från Ryssland som huvudpunkt på dagordningen. En ny snabbinsatsstyrka ska inrättas, och försvaret av de östliga frontstaterna stagas upp.

Efter Rysslands annektering av Krim i mars utlöste EU och USA ett första batteri av straffåtgärder. De var ytterst timida med tanke på det brutala övergrepp som begåtts. Separatisternas nedskjutning av ett malaysiskt passagerarplan i juli tvingade duvorna att tänka om; sanktionerna skärptes rejält.

Men Rysslands direkta inmarsch i östra Ukraina är ett än värre brott, hur många gånger Putin än blånekar. En vapen­vila är ett framsteg i den meningen att människor inte längre dör i  kriget. Om den i praktiken stadfäster en ändring av nationsgränser med våld är den däremot en skam, en belöning av ett övergrepp som har skördat ett par tusen ukrainares liv.

EU och USA måste därför utöka sanktionerna. Det finns inget skäl att släppa kravet att Ryssland drar tillbaka både sina soldater och sitt militära stöd till separatisterna.

Vad som har diskuterats är att begränsa inte bara ryska bankers utan även statliga storföretags möjligheter att låna på den europeiska marknaden. Framför allt handlar det om oljebolag och vapenindustri. Teknologiexport av olika slag kan också strypas. Detta är högst rimliga åtgärder, som fortfarande lämnar utrymme för betydligt mer.

Hjälper det? Det är förvisso inte troligt att Putin ångrar sig, retirerar och ställer allt till rätta. Han befinner sig i en föråldrad stormaktsdröm där det inte spelar någon roll att ryskt kapital flyr utomlands och utländska investeringar uteblir. Sanktionerna må vara besvärliga för en sårbar ekonomi på nedgång, men det har hittills inte bekommit honom.

Utan tvekan är sanktionsvapnet trubbigt. Nordkorea har fortsatt bygga kärnvapen. Iran har tvingats till förhandlingar, medan eftergifterna dröjer. Men i fallet Ryssland, vad vore alternativet? Glömma vad som hänt Ukraina och gå vidare?

Naturligtvis inte. Hur EU och USA hanterar Rysslands aggression har betydelse långt utöver den aktuella ukrainska krisen. Det är möjligt att Donetsk och Luhansk är förlorade, men priset måste vara så högt att det avhåller Putin från liknande äventyr. Annars kan ryska trupper snart behöva en landväg till Krim, eller varför inte ända till Transnistrien? Nästa – Kazakstan, eller Vitryssland?

Dessutom ska Nato stå orubbligt fast vid alla medlemmars ömsesidiga försvarsgarantier. Ett överfall på Baltikum, eller ett så kallat separatistuppror bland dess ryskspråkiga minoriteter, kommer aldrig att accepteras. Att Ukraina släpps in i försvarsalliansen har inte varit aktuellt. Men Kreml har inget veto mot Natobeslut.

Putin har visat att han avskyr mänskliga rättigheter och demokratiska principer i Ryssland likaväl som i Ukraina. Han är dessutom inte längre intresserad av normala relationer med Europa, och får behandlas därefter.

Vilka omedelbara effekter sanktionspolitiken kan ha är osäkert, men den är en långsiktig investering. Hellre sätta gränser för putinismen nu än senare.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.